Om man funderar på sin egen plats i historien så kan man konstatera att redan i nuet är man en bland väldigt många. Närmare åtta miljarder personer är vi idag (2023) som lever och andas atmosfären runt planeten jorden. Det borde ge en ganska stora förutsättningar för att försvinna i mängden.
Men hur många människor har dött? Population Reference Bureau har räknat på detta. De har räknat fram att det levt ungefär 117 miljarder människor på jorden, under de senaste 190 000 åren som Homo Sapiens sägs ha funnits. Med andra ord, för varje levande människa på jorden går det 14 döda.
Runt 7% av alla människor som någonsin levt har alltså aldrig dött!
Man kan undra hur många av dessa man egentligen är släkt med.
Man har ju jättemånga släktingar
Vad menar vi med att man är släkt med någon? Vi kan förstås räkna även ingifta personer och adoptivbarn som släktingar. Men även om man begränsar sig till det genetiska så är frågan svår. Man kan ju argumentera för att alla människor i någon bemärkelse är släkt. Man behöver ju inte dra in Adam och Eva i ekvationen för att komma till den slutsatsen, för i någon bemärkelse är vi väl alla släkt med varandra även om man skulle spåra sig tillbaka till de första Homo Sapiens som enligt dagens vetenskapliga bedömningar ska ha trampat Afrikas mark för ett par hundra tusen år sedan.
Så även om det vore intressant att se om man hade Arkimedes, hunnen Attila eller kung Salomo någonstans långt bak i sitt släktträd, så skulle sådana långväga släktskap till slut bli meningslösa (och dessutom omöjliga att ta reda på). Visst kan man via DNA spåra vilka folkgrupper man har i sin genetiska arsenal, men detta gör det ändå inte möjligt att med denna allmänna information hävda att man är släkt med en en viss förhistorisk person, men inte släkt med en annan.
Men om man begränsar frågan till kanske de senaste 500 eller 1000 åren? Då kanske begreppet släktskap känns mer relevant, och då kanske vi också kan ha mer fakta att gå på. Hur många anfäder har vi på medeltiden?
Bra fråga. Jag tänker ta min familj som exempel. Mina barn är födda på 1990-talet. De har två föräldrar, som i sin tur har två föräldrar var. Antalet anfäder fördubblas alltså för varje generation. Hoppar man bakåt 16 generationer från mina barn så landar antalet anfäder på 65536 st. Dessa var i genomsnitt födda i andra halvan av 1400-talet, alltså i slutet av det vi kallar medeltiden.
Vid denna tid var Stockholm (alltså ”staden mellan broarna”, dagens Gamla stan) Sveriges största stad, med 6000 – 7000 invånare. Mina barns anfäder var alltså fem gånger så många, även om den absoluta majoriteten var bönder och sällan vistades i storstaden. Hur många som vid denna tid bodde inom dagens Sveriges gränser är oklart. Historieprofessorn Dick Harrison skriver i en artikel i SvD att antalet invånare i början av 1300 talet borde varit runt 1,1 miljoner, en siffra som 1570 sjunkit till 639 000 (jag antar att det har något med Digerdöden att göra). Antar man att det bodde runt 600 000 personer inom dagens Sveriges gränser 16 generationer tillbaka, så skulle mina barns anfäder utgöra drygt 10% av dem. Och dubblar man antalet generationer ytterligare bakåt, så närmar sig antalet anfäder 4,3 miljarder. Och vore generationsglappen lika stora som de senaste 16, så vore vi då inte längre tillbaka än på 1100-talet, alltså strax innan Sverige bildas som land.
Så detta stämmer förstås inte. Orsaken är något som kallas för ”anförluster”.
Sverige har varit ett bondesamhälle långt in på 1800-talet, och de flesta i min släkt har varit bönder. Var man äldste sonen så ärvde man ofta marken från sin far, men även andra söner och döttrar blev oftast kvar inom bondeskrået, och bodde vidare på en annan gård i socknen eller grannsocknen. Kanske arbetar men som piga eller dräng, och så träffar man kanske någon annan piga eller dräng, tycke uppstår, och man försöker etablera en ny gård. Men den geografiska rörligheten var oftast väldigt begränsad. Att i ett sådant samhälle hitta någon man inte alls på något sätt varit släkt med under de senaste 16 generationerna är väldigt svårt.
Historiken Bonnie Clementsson har forskat kring föreställningar kring incest och incestförbud sedan 1700-talet. ”Blodskam”, som det kallades, bestraffades då ofta med döden, men vad som betraktades som blodskam var tidigare mycket vidare än vad vi tänker idag. Dels räknades även ingifta som för nära släktingar, så man fick inte gifta sig med sina avlidna syskons efterlevande. Den katolska kyrkan förbjöd på medeltiden relationer mellan släktingar ända upp till fjärde led, vilket också gällde i Sverige, men detta har ju successivt förskjutits fram till dagens lagstiftning som tillåter äktenskap mellan kusiner. Och man kunde även tidigare ibland få dispens. Ett medeltida exempel på det har jag nämnt i inledningen till Över berget, ner i dalen.
Så om vi återgår till begreppet anförluster. Antag att två kusiner får barn tillsammans. Då skulle 25% av deras anfäder vara samma om man tittar tre generationer bakåt. Detta överlapp av anfäder är vad som kallas anförluster. Även om man är släkt på längre håll än kusiner så uppkommer anförluster, och man kan vara släkt med en gammal anfader eller anmoder på hundratals olika sätt. Anförluster är en självklar del av våra släktträd. Naturligtvis är dagens mångkulturella Sverige betydligt mer genetiskt uppblandat än för 100 år sedan, men detta förskjuter ju bara de gemensamma nämnarna bakåt i historien. Som sagt, för eller senare hamnar man antingen i Edens lustgård eller på savannen i Afrika, beroende på syn på vårt ursprung.
Kanske ska man inte gå för långt tillbaka i sitt sökande efter anor, det blir för komplext och sammanflätat. Men som sagt, till medeltiden kanske?
Tusen år bakåt
Medeltiden i Sverige började enligt historikerna runt 1050, då Sverige kristnades, och varade till runt 1520-talet då Gustav Vasa blev kung och reformationen införde den protestantiska varianten av kristen tro i Sverige.
Medeltiden i Europa hade redan pågått i 500 år när den startade i Sverige. Vi behövde köra lite järnålder ett tag till häruppe i nord. Den sista tiden innan nordiska medeltiden började kallas vikingatiden. Men redan på vikingatiden hade kristendomen, vars inträde annars står som markör för denna epoks slut, funnits här och var i det som vi idag kallar Sverige. Ja Sverige och Sverige, egentligen var det olika stormän och lokala hövdingar som utövade makt över släkter och folk i vårt land på denna tid.
Många av oss minns begrepp som ”svear” och ”götar”. En del lokalpatrioter från Skaraborg kanske också minns den s.k. ”Västgötaskolan” på 1980-talet som hävdade att ”Svea rikes vagga” låg i Västergötland och inte i trakterna runt Uppsala. Även om denna rörelse tog det hela ett antal steg för långt – alla gamla orter och slag som varit viktiga för Sveriges enande har inte egentligen legat i Västergötland – så kan man ändå konstatera att de västra götarnas domäner varit viktiga historiska komponenter in i den maktstruktur som på 1200-talet blev Sverige. Enade götar och svear under en kung, med en alldeles ny huvudstad grundad av Birger Jarl, kallad Stockholm.
Sedan kan man förstås ändå vara lokalpatriot och känna stolthet över att stockholmsgrundaren Birger Jarl inte är begravd Uppsala eller i Stockholm, utan i Varnhems klosterkyrka, mellan Skara och Skövde, mitt i Skaraborg.
Håller vi oss kvar i övergången mellan vikingatiden och medeltiden så är det intressant med de utgrävningar som gjorts runt just Varnhem de senaste åren. Samma Varnhem där den tyskfödde Friedrich Goss bidrog till kontinentalt DNA i mina ådror, som jag berättat om tidigare i Från Klara till Varnhem. I Varnhem har man grävt ut en gårdskyrka med kristna gravar från 800-talet (alltså ett par hundra år innan Olof Skötkonung lät döpa sig i Husaby källa, som för övrigt ligger 3 mil med häst och vagn åt nordväst från Varnhem). Det visar sig att dessa götar – vi kanske kan kalla dem vikingar i de fall de var mer ”fysiskt utåtriktade” i sin handelsiver – hade kontakt med norska och danska vikingar.
Här vill jag gärna ge er ett 28 minuter långt lyssnartips, nämligen avsnitt 11 av Västergötlands historiepodd, där professor Dick Harrison intervjuas om kontakterna mellan Västergötland och England under vikingatid och medeltid. Detta program beskriver hur det finns engelska kulturinfluenser i Västergötland hela perioden från folkvandringstiden till medeltiden. När Danmark invaderar och tar makten i England i början av 1000-talet har man med sig folk ifrån Sverige. Framförallt västgötar, av geografiska skäl. På denna tid förenar hav nämligen olika länder, inte som idag då man ser vattendrag som något som skiljer oss åt. Västergötland ligger därför kommunikationsmässigt väldigt nära inte bara Danmark1 och Norge, utan också England och öarna i Nordatlanten.
Sannolikt var västgötar också med när norska vikingar begav sig ut i Nordatlanten. På 800-talet blev Harald Hårfager kung över stora delar av Norge, och han räknas som det enade Norges grundare. Harald Hårfager lade också under sig Shetlandsöarna och Orkneyöarna, norr om Skottland, samt även Isle of Man mellan Skottland och Irland. Norrmän bosatte sig också på Island och Grönland under denna tid, så de norska vikingarna hade stor dominans i Nordatlanten. Genom handel och vikingatåg kom också kristendomen att införas bland vikingarna i Norge under denna period.
På Isle of Man regerade norska vikingar ända fram till år 1266, då norske kungen Magnus Håkonsson Lagaböter fick överlämna öarna till den skotske kungen Alexander III, även om man ända fram till 1275 fortsatte styra lokalt på Isle of Man. Magnus Lagaböter blev den siste kungen av Isle of Man.
Engelsmän var påtagliga som folkgrupp i Västergötland på denna tid. I Västgötalagen står det vilka böter som ska utfärdas om man slår ihjäl en smålänning eller en dansk. Där nämns också en explicit böter för att slå ihjäl en engelsman, så dessa var inte bara ”utlänningar” i största allmänhet.
Så under den tid då folk lades i gravarna som nu utgrävs i Varnhem, så lyder stora delar av norra och östra England under den så kallade Danelagen, och den omgivande ö-världen är under norskt herravälde. Och via kontakterna västerut knöts kulturella band mellan Västergötland och England, som märks genom influenser i kyrkor och på mynt. Kristendomen sipprar in bland de västinfluerade vikingarna, in till Västergötland.
Tyskland var dock en gigantisk stormakt under denna tid, och betydligt bättre organiserat än både England och Sverige. Vilket också syns i skriftlig dokumentation kring hur det gått med den tyska missionsivern i det hedniska Norden. Så det tyska inflytandet söderifrån kom sedermera att dominera, på 1100-talet och framåt, inte inflytandet från det fragmenterade England.
Men när det första permanenta stiftet ska etableras i Sverige, så blir det Skara stift. Sedan länge förberett genom det kristna inflytandet från väster.
Så när skolböckerna lärt oss att svenska vikingar drogs österut, medan norska och danska vikingar drogs västerut, så stämmer detta till viss del. Men kanske man med svenskar då ska tänka svear, inte alla representanter för det sedermera enade riket Sverige. Så utgrävningarna i Varnhem stärker tesen att västgötarna i högre grad lierade sig västerut, mot Danmark och Norge, och de brittiska öarna. Svearna däremot, vars historia sammanfaller mycket med det vi idag tolkar som ”svenskt” dräpte folk i österled.
Spåren av historien i våra kroppar
Våra arvsanlag är en slumpmässig blandning av gener som kommer från våra anfäder. Hälften kommer från far och hälften från mor. Detta innebär naturligtvis också att hälften av våra föräldrars gener inte ärvs av oss. Ju fler barn man får, desto större chans har man att fler av ens arvsanlag överlever, om nu detta är något att sträva efter.
Men helt slumpmässigt är arvet av gener faktiskt inte, vilket är lite intressant. Våra arvsanlag är grupperade i kromosomer, som består av långa strängar av DNA. Människan har normalt 46 kromosomer fördelade i 23 par. En kromosom i varje par kommer från vardera föräldern. I 22 av paren är kromosomerna i princip identiska, en från fadern och en från modern, men den 23e kromosomen skiljer sig från de andra. Den kallas könskromosomen och bestämmer vilket kön människan har. Det förekommer förstås avvikelser från det normala, barn som får onormala kromosomuppsättningar, men låt oss nu bortse från dessa (men har du några sådana i din närhet ska du förstås inte bortse från dem, tvärtom).
Kvinnor har två X-kromosomer och män har en X- och en Y-kromosom, där Y-kromosomen alltid kommer från fadern. Det är alltså fadern som bestämmer om lilla barnet blir en pojke eller flicka. Inte genom ett medvetet beslut, utan genom faderns genetiska bidrag rent befruktningsmässigt. Och när vi nu talar om kön talar vi alltså om genetiskt kön, inte könsidentitet i en vidare diskussion.
Eftersom Y-kromosomen alltid kommer från fadern, så innebär det att far och son alltså har en identisk Y-kromosom. I teorin skulle alltså varje man ha exakt samma Y-kromosom som alla sina farfäder, tillbaka till den ”förste Adam”, och därigenom med alla andra levande män. Så är det de facto inte. Jag återkommer till varför det är så, och om det fanns någon förste Adam eller inte.
Men innan vi grottar vidare i detta ämne, så finns det också ett bevarat arvsanlag på moderns sida. Inuti människans celler finns cellkärnan, som innehåller vårt DNA i form av de 23 kromosomparen. Men i cellen finns också cellens ”kraftstationer” som kallas mitokondrier. Dessa har ett eget DNA. Mitokondrierna följer vanligen med ägget till barnet, så detta DNA är alltså en exakt kopia av våra mödrars (även om det på senare år hittats ovanliga fall där mitokondrier ärvts från pappan). Så våra cellers energi kommer från våra mödrar. Det är girl power i sin prydno. Detta DNA ärvs alltså också oförändrat, fast från mödernet, och skulle på samma sätt vara identiskt för alla tillbaka till den ”första Eva”.
Men som sagt, alla i hela världen har inte identiska mitokondrie-DNA (mtDNA), och alla män har inte identiska Y-DNA. Och detta beror inte på att vi har olika ursprung, utan på naturliga slumpmässiga förändringar, så kallade mutationer.
Mutationer är förändringar i DNA som kan uppkomma när celler delas och deras DNA ska kopieras till de två nya cellerna, eller genom yttre faktorer som strålning, virus eller kemiska ämnen. Om en könscells DNA fått en mutation så kan mutationen leva vidare i nästa barn, vars arvsanlag då kommer ha mutationen och kunna föra den vidare till fler generationer.
Mutationer är slumpmässiga, men man uppskattar att Y-DNA muteras ungefär vart 130:e år medan mtDNA muteras mycket mer sällan, runt vart tvåtusende år. Dessa mutationer bildar unika segment av DNA-strängarna, som ärvs vidare av alla efterkommande ättlingar. Dessa unika markörer i DNA kallas, när de har klassificerats, för haplogrupper. Antag att två personer har matchande Y-DNA, då innebär det att de delar samma haplogrupper, men kanske inte alla. Säg att båda har en haplogrupp som uppkom för 2000 år sedan, men bara en av dem har haplogruppen som uppkom för 1500 år sedan, då kan man förstå att de har gemensamma förfäder fram till åtminstone 2000 år sedan, men att trädet någon gång under nästkommande 500 år har delat på sig.
Genom att studera och jämföra dessa haplogrupper hos Y-DNA från män i olika delar av världen, kan man spåra släktskap bakåt och när olika släktgrenar har delat upp sig. På detta sätt kan man visa att alla idag levande mäns Y-DNA härstammar från en och samma individ, en ”Adam”, som enligt Wikpedia levt för mellan 60 000 och 90 000 år sedan, sannolikt i Afrika (enligt Ut ur Afrika-hypotesen). Hur länge sedan denne Adam levde är alltså en rent matematisk beräkning, som baserar sig på antalet skilda haplogrupper och uppskattad tid för hur ofta dessa mutationer skett. Det leder till att tidpunkten är väldigt osäker, så hittar man en avvikande Y-kromosom hos någon nu levande människa, skulle tidpunkten för den gemensamme Adam behöva skjutas tillbaka många tusen år ytterligare. Och faktum är att man 2013 hittade en avvikande kromosom som gör att man behöver hoppa tillbaka 300 000 år för att hitta den gemensamme anfadern. Så ha rejäla skopor salt till hands, när ni läser dessa siffror. Den stora DNA-släktforskningssiten FamilyTreeDNA beräknar idag denne Adam att ha levt för 230 000 år sedan.
På samma sätt kan man se att alla våra mtDNA härstammar från en och samma kvinna, en ”Eva”, som ska ha levt för 150 000 till 200 000 år sedan.
Man kan säga en hel del om vad detta inte innebär. Det innebär exempelvis inte att dessa Adam och Eva människor levde samtidigt. Det innebär inte heller att de var de första Homo Sapiens (det kan ha funnits många fler, men deras släktlinjer har dött ut). Vad det ändå innebär att vi alla i någon mening är släkt.
Samtidigt, om nu de matematiska bedömningarna kring hur långt tillbaka dessa Adam och Eva skulle ha levt är så volatila och föränderliga, kanske detta gör att någon hoppas på att nya beräkningar istället kommer peka mot att Adam och Eva snarare levde för 6000 år sedan, i Mellanöstern? I alla fall om denne någon är en lärjunge till en viss James Ussher.
Jag pratar förstås om den bibliska berättelsen om Adam och Eva, som fick Kain som sin första son. De skulle enligt dem som läser släktregistren i Bibeln med juridisk precision, bott i Edens lustgård för ca 6000 år sedan, någonstans runt det bördiga området kring floderna Eufrat och Tigris. Skapelsen skulle ha närmare bestämt ha påbörjats år 4004 f.Kr. kl 18.00. I alla fall enligt ovan nämnde James Ussher, som var irländsk ärkebiskop på 1600-talet. Låt mig påtala att det inte råder konsensus i denna fråga inom kristenheten.
Detta ämne frestar mig till en utvikning kring Kain och 1800-talets frikyrkorörelse, som jag nu ändå släpper. Men ändå inte helt, så därför vill jag brista ut i ämnet separat, om ni följer denna länk.
Men låt oss hålla oss till den mer moderna forskningen (som enligt Population Reference Bureau uppskattar jordens befolkning till runt fem miljoner invånare år 8000 f.Kr., sagt som jämförelse).
Tag mig som exempel
Nåväl låt oss återgå till Y-DNA.
Mitt Y-DNA är alltså i princip detsamma som min farfar Olofs och min farfarsfar Linus’. Jag har kartlagt min faderslinje, ”svärdslinjen”, 11 generationer bakåt till Håkan Svensson som levde i Norra Vånga mellan år 1585 och 1645. Norra Vånga kyrka ligger 2 mil sydväst om Skara. Under dessa generationer har sönerna – och mitt Y-DNA – successivt flyttat via Skallmeja, Hasslösa, Sävare till Hangelösa (se karta nedan). En rutt som med häst och vagn är knappt 4 mil, i princip rakt norrut. Ingen enorm geografisk resa med andra ord. Troheten till centrala Skaraborg verkar alltså varit stor under de senaste 400 åren, alltså sedan slutet på medeltiden.
Jag tillhör enligt mitt Y-DNA haplogruppen R (även kallad R-M207), som uppkom för runt 27000 år sedan. Därefter har ett antal nya haplogrupper bildats genom åren, tills FT96855 kom till runt år 1300 e.Kr. och skapade en ny unik gren på det stora trädet.
Mitt "träd" av haplogrupper är i tidsordning:
R-M207 > M173 > M343 > L754 > L761 > L389 > P297 > M269 > L23 > L51 > P310 > L151 > U106 > Z2265 > BY30097 > Z18 > FGC79182 > Z17 > Z372 > S5695 > S4031 > S3207 > CTS5533 > CTS2158 > S6989 > BY27836 > BY140327 > FT96855Rent statistiskt skulle min anfader Håkan Svensson och jag ha identisk Y-DNA, bortsett från tre mutationer. Dessa mutationer har dock inte identifierats och katalogiserats som haplogrupper, eftersom det inte varit tillräckligt många avkommor som testats och behövt särskilja sig från varandra. Så i takt med att fler gör DNA-tester kommer möjligheterna att få ut intressanta kopplingar öka. Det är bara att luta sig tillbaka i fåtöljen och bida sin tid.
Även om mina anfäder varit Skaraborg trogna i minst 400 år kan man anta att de bott i trakten ännu längre. Rörligheten i landet var ju inte gigantisk under århundranden innan heller. Men på riktigt lång sikt förstår man att de inte han ha bott där, särskilt inte under den senaste istiden då området täcktes av en kilometer tjock is.
Vi har ju redan nämnt att om man spårar mutationerna bakåt, så når man till sist en första ”Adam” och en första ”Eva” för ett par hundra tusen år sedan i Afrika. Följer man deras avkomlingar framåt i tiden kan man också få en migrationskarta över var man kommer ifrån. Man kan då se hur ens anfäder migrerat från Afrika via Mellanöstern, Kazakstan och in mot Europa. De första människorna kom till Sverige för runt 10 000 år sedan, då isen dragits bort från landet, och man tror att människor vistats i norra Västergötland sedan 8 300 f.Kr.
Tittar man på mitt Y-DNAs resa, så ser man att den år 8 300 f.Kr fortfarande befann sig ute i Europa. Mitt Y-DNA kom upp på Jylland runt 800 f.Kr, och hamnade på (numera) svenska västkusten ett par hundra år f.Kr. för att hamna i Skaraborgstrakten ett par hundra år e.Kr. Självfallet måste man ta både årtalen och platserna med en nypa salt (så jag hoppas ni inte använt allt som ni skopade upp tidigare).
Min och mina närmaste anfäders haplogrupp FT96855 uppkom som sagt runt år 1300, genom en gemensam anfader till alla grenar av män som fötts därefter. Vi kan kalla honom Medeltids-Kalle. Bland alla efterkommande ättlingar till Medeltids-Kalle så bröts en egen namngiven gren ut runt år 1750, kallad BY127928. Jag tillhör inte denna gren, men vi är alltså alla ättlingar till Medeltids-Kalle och alla hans anfäder bakåt i tiden. Mina närmaste matchande personer jag hittat tillhör denna gren, men verkar inte alls höra till Västergötland utan snarare Jämtland.
Orsaken till att jag nämner detta är att det finns någon form av koppling mellan mitt Y-DNA och ett ganska livaktigt släktforskningsprojekt som forskar på släkten Skanke. Denna släkt är enligt Wikipedia en gammal uradlig frälseätt från Hov i Hackås socken i Jämtland. Jämtland var som ni alla vet en del av Norge fram till 1645. Som alla släktforskare vill man ju hitta så långt bak som möjligt, och gärna få med lite intressanta personer i sin härkomst. Släkten Skanke verkar med rimlig sannolikhet kunna spåra sig tillbaka till gamle Karl Pedersson (ca 1360-1423), herre på Hov i Hackås. Han var alltså ungefär samtida med vår Medeltids-Kalle. Mot slutet av 1800-talet försökte släktforskaren G.V.C. Young att spåra släktskapet ännu längre tillbaka, till de sista kungarna på Isle of Man och Karl den store. Teorin bygger på studier av likheter i efternamn, samt likheter mellan Skanke-ättens vapensköld och statsvapnet för Isle of Man (vilket är en s.k. triskele). Men jag har redan gjort en utvidgning om det sena 1800-talets apologeter, så jag tänker inte också göra en om det sena 1800-talets genealoger.
Nåväl, låt oss inte dras in i spekulativa teorier. Jag har en koppling till Skanke-ätten, men den är inte från denna sidan Kristi födelse. Mina anfäder har en gemensam anfader med dessa Skankar, men de bekräftade medlemmarna ur Hackås-linjen utskiljer sig i en egen gren runt 450 f.Kr, alltså ungefär då mitt Y-DNA färdades upp till de nordiska länderna. Men därefter gick vi alltså skilda vägar. Karl Pedersson är inte Medeltids-Kalle.
Spaden i marken
Kan man inte få lite mer fakta och kött på benen utan att hemfalla till enbart matematiska beräkningar på DNA? Riktigt gammal fakta kan man normalt inte läsa ut ur skriftliga källor, i alla fall inte i vår del av världen. Däremot hade det ju varit trevligt med om man hittade arkeologiska fynd som bekräftade eller förkastade olika teorier. För detta resonemangs skulle det vara särskilt intressant ifall man kunde studera Y-DNA hos kvarlevorna från män som levt på en viss plats (och nej, jag tänker inte försöka skämta om något kring kött på benen kring sådana fynd).
Det har som sagt gjorts en del utgrävningar kring Varnhem i Skara kommun. Där hittade man en man som har haplogrupp S5695 precis som jag, en haplogrupp som bildades 1550 år f.Kr. Det innebär alltså att vi i någon bemärkelse är släkt, även om den gemensamma anfadern levde samtidigt som man byggde Stonehenge i England.
Men de släkter som lett fram till denne begravde man i Varnhem har alltså i någon bemärkelse tillhört samma grupp som mina farfäder, dragit sig till samma geografiska plats, bott i närheten av varandra under hundratals år.
Kanske 100 år senare än mannen som hittats i Varnhem, någon gång mellan år 800 och år 1000, levde en man som sedermera hittades i en arkeologisk utgrävning i Balladoole. Honom är jag lite närmare släkt med, vi har en gemensam anfader som levde 450 år f.Kr. Alltså samme anfader som skiljde ut oss från Skanke-ätten, ovan. Balladoole är en arkeologisk plats i Arbory på Isle of Man.
Kanske bekräftar arkeologiska fynd på Isle of Man att de sista norska vikingakungarna faktiskt har en koppling till släkten Skanke. Anfadern Halstein Torleifson var kronprins och föddes på ön år 1270. Men farbrodern Magnus Lagaböter hade några år innan sonen fötts förlorat ön till skottarna, och istället flyttade Halstein till Hackås i Jämtland.
Och framtiden då?
Som sagt inledningsvis, att man är släkt med någon, vad innebär det egentligen? Vi är ju alla släkt om man går tillräckligt långt tillbaka i tiden.
Trots farfars tre söner har hans Y-DNA inte spritt sig så bra. Bland hans tjugo barnbarnsbarn så är det bara en person som kan bära den vidare till framtida generationer. Men så dramatiskt behöver det förstås inte vara, eftersom farfar i sin tur ärvt den från ännu äldre generationer som har fått annan manlig avkomma. Så det går nog ingen nöd på den.
Men all den historia man kan utläsa ur mitt Y-DNA, gäller detta bara mig och min far? Är inte mina döttrar och mina systrar släkt med samma Medeltids-Kalle? Jo det skulle jag vilja hävda att de är. Vi ärver 50% gener från våra respektive föräldrar, även om det är slumpmässigt exakt vilka dessa gener är. Detta späds förstås ut för varje generation, men Medeltids-Kalle har förstås bidragit med gener också i andra delar av arvsmassan, det är bara svårt att vetenskapligt veta exakt vilka, förutom i fallet med just arvet via Y-kromosomen. Svårt, men förstås aldrig helt omöjligt, i takt med att mer av vårt DNA studeras och kan jämföras med andras och även med fler arkeologiska fynd.
Så när allt fler testar sig, och allt fler fynd analyseras, kommer vår kunskap att öka. Helt automatiskt. Vi kan luta oss bakåt i fåtöljen, låta kunskapen och informationen öka. Och en dag kanske återkomma i ämnet. Och kanske en dag upptäcka att vi faktiskt är släkt i direkt nedstigande led till Arkimedes, hunnen Attila eller kung Salomo.