Detta inlägg är en parentes till inlägget om de sista kungarna på Isle of Man.
Den bibliska berättelsen om Adam och Eva, som fick sönerna Kain och Abel, ska enligt dem som läser släktregistren i Bibeln med juridisk precision, ägt rum för ca 6000 år sedan. Närmare bestämt skulle skapelsen ha påbörjats år 4004 f.Kr. kl 18.00. I alla fall enligt den irländske ärkebiskopen James Ussher, som levde på 1600-talet.
Det är lätt för en modern människa att ironisera över alla tokiga föreställningar som tidigare generationer har haft. Men majoriteten av oss hade förmodligen tänkt likadant, under samma förutsättningar. Så det kan vara intressant ibland att försöka sätta sig in i den idévärld som sådana driftkuckus kan varit en del av.
Jag minns från mina tonår en kristen apologetisk bok som jag hittade i min fars bokhylla, som hade en intressant uträkning om hur många människor som kan ha levt under Kains livstid. Den visade att Kain gott kan ha upplevt en befolkning på över 136 miljoner människor, med tanke på att han ändå blev uppåt 900 år gammal.
Varför var författaren så intresserad av att visa just detta? Jo som försvar av Bibelns trovärdighet förstås, och i detta fall specifikt passagen i 1 Mos 4:16 ff. ”Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden. Kain låg med sin hustru, och hon blev havande och födde Henok. Han byggde då en stad och kallade den Henok efter sin son.” Frågan som boken i det här fallet försökte besvara var förstås hur Kain (Adam och Evas förstfödde), kunde hitta en hustru om det nu bara fanns en familj på jorden? Jo, han kunde haft miljoner att välja mellan!
Min egen mentala invändning på den tiden, när jag som ung tonåring läste detta, var dock att den primära frågan kanske inte var hur många som kunde ha levt under Kains livstid. Snarare var väl problemet att – om man ska läsa dessa passager som kompletta, bokstavliga och historiska fakta – Kain eller någon av hans syskon i så fall måste ha fått barn med ett av sina andra syskon. Rent genetiskt kanske detta inte var ett problem en generation efter en perfekt skapelse, men moraliskt känns det spontant inte helt OK.
Boken jag hämtade tabellen ifrån är ”Sanningens bok” av Sidney Collett, utgiven på svenska 1929 på förlaget Filadelfia. Den utgavs ursprungligen i England år 1905 under namnet ”The Scripture of Truth”. Nästan hela boken finns att läsa online på engelska, på siten ”Forgotten Books”.
Vem var då Sidney Collett? Det står inte mycket om honom i själva boken. Men bland släktforskningsresurser på nätet hittar man honom. Han föddes 1857 Norwood, England, som son till auktionsförrättaren Nathaniel George Collett. Han var i ungdomen elektriker, vilket torde varit en annan sorts yrke än det är idag med tanke på elektrifieringens bristande utbredning vid denna tid. Han blev sedermera sekreterare på en kommunal pojkskola. På fritiden utgav han ett antal religiösa böcker, varav Sanningens bok var en av dem. Sidney tillhörde sannolikt Talbot Tabernacle, i Notting Hill, London. Kyrkan finns inte kvar som kyrka idag, på 1970-talet blev Talbot Tabernacle ett konstcenter.1 Vid sin död 1941 testamenterade Sidney Collett delar av sitt arv till predikanten vid Talbot Tabernacle, pastor Edward Joshua Poole-Conner.
Andra halvan av 1800-talet var en mycket turbulent tid inom den evangelikala rörelsen i England. Darwins evolutionsteori ifrågasatte gängse uppfattningar om människans ursprung och den moderna bibelkritiken ifrågasatte Moseböckernas historiska tillförlitlighet. Vissa inriktningar inom den baptistiska rörelsen i England började anpassa sig efter de samtida rönen. Men då gick personer såsom den tongivande (och än idag vida uppskattade) baptistpredikanten Charles Spurgeon in och proklamerade ”... those who hold evangelical doctrine are in open alliance with those who call the fall a fable, who deny the personality of the Holy Ghost, who call justification by faith immoral, and hold that there is another probation after death…”, med splittring inom brittiska Baptismen som följd. När Spurgeon dött 1892 grundades kvartalstidsskriften ”Bible League Quarterly”, för att försvara Bibelns ofelbarhet. Edward Joshua Poole-Conner var redaktör för denna, och uppenbarligen en väldigt viktig person för Sidney Collett.
Så det är i denna anda som ”Sanningens bok” ska läsas. Nu har det gått mer än 100 år sedan den skrevs. Förmodligen hade den passerat från min baptistiskt omvände farfars bokhylla till min fars. Och jag har valt att spara den också.
Jag tycker sena 1800-talet var en intressant tid. På något sätt hade det västerländska moderna tänkandet sin höjdpunkt dessa år. På gott och ont. Under seklet efter upplysningen och franska revolutionen hade det vetenskapliga rationella, närmast mekanistiska, tänkandet rönt många framgångar – inte minst genom industrialisering och demokratisering. Charles Darwins ”Om arternas uppkomst” kom 1859. Under denna period hade man börjat applicera källkritik och modern analys även på en annars så oberörbar bok som Bibeln.
De fria tänkandet kopplat till kyrkan hade förstås sina rötter i reformationen och boktryckarkonsten fyra hundra år tidigare, men det var under andra halvan av 1800-talet som många av de största frikyrkorna i Sverige etablerades. Frikyrkorörelser som pingströrelsen eller baptismen hade i sin kärna ett stort förtroende för vad som bokstavligen står i Bibeln. De var också ”lekmannarörelser” där var och en kunde läsa sig till, be över och uttala sig om vad som står och hur det ska tolkas. Om man då i sin personlighet var en tänkare, kanske intresserad av vetenskap och framsteg, och kommit in i en sådan rörelse av andra orsaker än enbart rationella (såsom att man blivit ”omvänd” eller ”förvandlad genom ett möte med Jesus”), så är det inte konstigt ifall man väljer att ibland kanalisera sin intellektuella energi på just naturvetenskapligt orienterad apologetik.
Min teori (eller empiri) är att de största apologeterna som tar till naturvetenskapliga argument, inte i första hand är typiska teologer eller pastorer. De är snarare personer av en typ som skulle ha kunnat vara ingenjörer eller forskare (eller elektriker som Sidney). Men som alla andra också barn av sin tid, en tid av modernism och framsteg. Så det är för mig heller inte konstigt att det under denna tid också uppkom flera trender inom flera religiösa rörelser där det förekom att man exempelvis räknade ut exakt när Jesus skulle återkomma. Jag tänker exempelvis på Jehovas Vittnen, med sina många förutsägelser om exakta dagen för Jesu återkomst. Men vid 1900-talets början fanns det också predikanter i många av de nya samfunden och kristna rörelserna som åkte runt med liknande beräkningar som huvudattraktion. Jag tror inte dessa uträkningar i första hand var resultat av mystiska religiösa uppenbarelser, utan att man rationellt försökt läsa ut information ur bibeltexterna och koppla ihop dem med vad man då visste om världen, naturen och historien. Man kanske kan säga att man i detta avseende färgades av den modernistiska andan, att intellektuellt driva fram förklaringar och försvar, på samma sätt som ”motståndarna” samtidigt gjorde utanför.
Det är inte alltid lätt att vara ”på rätt sida av historien”. Samhällsutvecklingen går i rasande takt, men inte bara konsekvent åt ett och samma håll. Nya rön leder oss framåt och ibland blir det felskär som man måste korrigera för att kunna gå vidare. Varken Darwins evolutionsteori i sin ursprungliga form, eller olika bibelhistoriska hypoteser från 1800-talet, har överlevt intakta till idag. Men ifrågasättandet, att våga anta en alternativ ståndpunkt, har alltid varit en viktig del i det idémässiga formandet av hur vi som mänsklighet förstår vår existens i ett större perspektiv.