Uppdaterad 2021-02-07

Denna berättelse kommer cirkulera en del kring Berg. Det finns fyra församlingar i Sverige som heter Berg. Just denna befinner sig i Västra Götalands län, i det som förr hette Skaraborg, i Skövde kommun. Berget ifråga är Billingen, ett platåberg på vars västra sluttning denna gamla kyrkby är förlagd.

Det är egentligen inte ur ett hembygdsperspektiv jag skriver. Det är inte från stoltheten av en plats man bebor eller har spenderat årtionden i, eller ens nostalgins bevakande av viktiga perioder i ens förflutna. Det är snarare en betraktelse på avstånd, både geografiskt och (i allt högre grad) tidsmässigt.

Men visst finns det ett skimmer över bygden för mig. Det oerhört vackra böljande gamla odlingslandskapet med vid utsikt över slätten, en del av den vackra Vallebygden. Men det finns för mig också en koppling bakåt, till släktingar som bott (och bor) där.

Bergs kyrka är förstås det naturliga navet för livet i församling och socken. Kyrkan har medeltida anor, men idag är det bara kyrktornet som är så gammalt. Bara tre meter från kyrktornet ligger Stenskolan, som är lika gammal som kyrkan (åtminstone första våningen). Byggnaden har varit både sockenmagasin, tiondelada, kyrkhärbärge och skola. Enligt riksantikvarieämbetet var det under sin tid som tiondelada en plats där säd förvarades inte bara för pastoratet, utan också för läroverket i Skara. I slutet av 1800-talet blev byggnaden skola, därav benämningen.

En kilometer från Bergs kyrka ligger lilla byn Yttersöra, som är det egentliga fokuset för denna skrift.  Yttersöra ligger på platån ovanför den branta vägen ner mot sjön Lången ytterligare en kilometer längre ner. I branten längs vägen ligger Silverfallet, som blivit ett populärt resmål på vårarna då smältvatten forsar nerför kalkstensavsatserna vid det gamla kalkbruket. I dalen nedanför ligger den gamla vägen mellan Skara och Mariestad, och längs denna finns orter som Timmersdala, Melldala och Lerdala. Redan namnen speglar att de ligger i dalen nedanför berget, till skillnad från Berg. På andra sidan vägen finns sjön Lången och bortanför den finns Klyftamon, som formats av händelser för tiotusentals år sedan.

Det var precis här som Baltiska issjön brast för 11 500 år sedan och Yoldiahavet bildades. En hyfsat dramatisk händelse, då föregångaren till Östersjön sänkte sin nivå med 25 meter på ett år, och 10 000 kubikkilometer vatten forsade förbi ut till Västerhavet, en vattenmängd motsvarande nästan hälften av allt vatten i dagens Östersjön. I Klyftamon ser man kalspolade hällar och stora områden med rullstensblock, som konkreta rester från denna händelse.

Likaväl som de Västgötska platåbergen är en följd av inlandsisens härjningar, så är också det bördiga platta odlingslandskapet detta. Den gamla sjöbotten blev en lättarbetad och bördig plats för det svenska bondesamhället, så slät att den kallas just Västgötaslätten, eller ”Slätta” i folkmun. Men Yttersöra och Bergs församling ligger alltså inte nere på sjöbotten utan högre upp, med utsikt över markerna.

Yttersöra (eller Otarsör som det hette förr) har varit en plats man velat bo på under en lång tid i vår historia. Byn finns omnämnd redan på 1300-talet, då i samband med riddaren (adelsmannen) Håkan Algotsson. Denne man var involverad i tronstriderna kring kung Magnus Eriksson, den siste kungen av Folkungaätten, den kung som avskaffade träldomen och som stiftade den första landslagen som gällde för hela Sverige. Under denna tid var Innocentius VI påve över romerska kyrkan, som Sverige då kyrkligt lydde under. Denne påve sades ha överlevt digerdöden genom att sitta mellan två eldar under hela den tid då den härjade, så att luften han andades alltid skulle vara ren. Håkan Algotsson hade år 1361 fått söka dispens från just denne påve för att få gifta sig med sin brylling Ramborg Karlsdotter, uppenbarligen för att lösa ut någon form av släktfejd. Reglerna för vad som räknades som incest var annars ganska hårda på den tiden, man fick inte vara släkt inom åtta släktled (vilket också inbegrep ingift släktskap, om ens äkta hälft gått ur tiden och man ville omgifta sig med någon av hens släktingar). Han lär ha fått dispensen. Håkan Algotsson hade inte bara släktfejder på halsen, uppenbarligen hade han också stora ekonomiska problem. Bland annat hade han stora skulder till Skarabiskopen Nils (eller Nicolaus de Kaln som han kallades), vilket han för övrigt inte var ensam om. Även kung Magnus stod i skuld till biskopen, och biskopen fick genom den skulden kungens släktgods Aranäs i pant för denna skuld (det gods som är prototyp för Arns uppväxtplats i Jan Guillous böcker). Håkan Algotsson å sin sida fick reglera sin skuld ”genom att till biskopen afstå det godset i Otarsör i Biergs socken, hvilket riddaren ärft efter sina barn”, som det står i de gamla pergamentbreven. Alltså ett gods i just Yttersöra, Bergs socken.

Nåväl låt oss inte fastna i medeltiden, utan sträcka oss framåt.

Det är fascinerande att jämföra Sverige och den svenska landsbygden i mitten av 1800-talet med hur det blev hundra år senare. Utan att genomföra att fullödig historielektion så är det ändå intressant att för några sekunder zooma ut, och begrunda vilken enorm omvandling vårt land gick igenom mellan, säg, 1850 och 1950.

• I början av 1800-talet skedde de stora skiftesreformerna på landsbygden, vilket gjorde att de gamla byarna mer eller mindre försvann och gårdarna flyttades ut nära de nu sammanhängande åkerarealerna.
• Skiftena gjorde också att produktiviteten ökade. Befolkningen kunde öka men antalet arbetstillfällen på landsbygden gjorde det inte samma takt. Vilket i sin tur underblåste dels urbaniseringen men dels den stora utvandringen till Amerika. En tredjedel av Sveriges befolkning utvandrade under denna tid. 1,5 miljoner svenskar.
• Industrialiseringen gör också att folk flyttar till nya arbetstillfällen i städerna, men också samhället i allmänhet ser annorlunda ut. Långa traditioner av att bara fortsätta göra det ens föräldrar gjort, bryts. Istället för generation efter generation av bönder och lantarbetare börjar nya yrkesval och andra bostadsplatser tränga in i släktlängderna.
• Fram till i början av 1800-talet förflyttade man sig företrädelsevis längre sträckor till häst eller med båt. Men mot slutet av perioden tillkom tågen, bilen och t.o.m. flyget. Detta gjorde det också lättare att röra sig till städerna eller till andra platser, snarare än att allt måste finnas lokalt tillgängligt.

Detta är förstås väldigt förenklat (och om någon rentav tycker jag har förenklat så mycket att det blivit fel, så hör gärna av dig). Men jag tänker att dessa saker är intressanta att ha i åtanke när vi tänker oss Yttersöra i Berg under denna tid. Även denna lilla plats är förstås påverkad av samma saker som de vi läser som i vår övergripande svenska historia.

Om vi inleder lite geografiskt i nutid, hittar vi Yttersöra och dess gårdar på dessa bilder:

***

Om vi nu landar i Yttersöra någon gång i början av 1800-talet, så är det då en by med åtta gårdar. En av dem heter Baggården, där Arvid Andersson bor med sin fru Brita Svensdotter och deras två söner Anders och Sven.

I byn bor man nära varandra. Kartan visar gårdarna Prästgården (A), Börjesgården (B), Hovslagargården (C), Lars-Persgården (D), Örjansgården (E), Bengtsgården (F), Jutagården (G) och Baggården (H) år 1804:

Britas släkt bodde i Hindricsgården i Yttersöra, en gård som runt 1770 ersätts av eller byter namn till Lars-Persgården. Jag vet inte hur många generationer tillbaka man kan spåra Britas släkt i just Yttersöra, men hennes far Sven var i alla fall född på samma gård år 1722. Denne Sven dör endast 49 år gammal, men Britas mamma Maria Carlsdotter gifter om sig och flyttar till sin nye mans gård Stensgården i Långesäter i samma socken. Under denna period träffar dottern Brita sin Arvid.

Arvid föddes 1750 i Lunnagården i Skövde, men på något sätt fann han kärleken på andra sidan berget, och som nygifta bosätter de sig en kort tid åter på Lars Persgården innan de i slutet av 1700-talet blir hemmansägare på Baggården. Denna gård kommer familjen vara trogen under hela sina liv.

Bylivet var säkert mer aktivt på denna tid än det är idag. Dels för att de stora skiftesreformerna ännu inte fått genomslag, men också för att lantbruksnäringen på denna tid var totalt dominerande i Sverige. Om vi ska komma i stämning kan vi börja med att tänka på att det på denna tid i praktiken inte fanns radio, inte heller någon elektricitet för belysning eller annat. Det fanns ingen järnväg i Sverige, och förstås inga bilar. Inte ens cykeln var uppfunnen. Det fanns förstås en handfull dagstidningar, framförallt ”Post- och Inrikes Tidningar” som var statens officiella kanal för kungörelser och annan nyttig information. Men den stora kanalen för att få ut information var via kyrkan, där både lagar, kungörelser och lokala nyheter kunde läsas upp. Det rådde fortfarande kyrkogångsplikt i början av 1800-talet, så möjligheten att nå alla i socknen denna väg var förstås god. I sockenstämmorna diskuterades gemensamma angelägenheter för de byar som ingick i samma socken. Mycket handlade förstås om ekonomiska förehavanden och åtaganden, såsom reparation av gemensamma byggnader, men också kring fattigkassan och hur pengar till de fattiga ska fördelas, förvaltningen av sockenmagasinen där spannmål förvarades och även lånades ut under nödår (eller skänktes till fattiga), samt hur inkomsterna från Salpetersjuderierna skulle hanteras. Salpeter tillverkades nämligen av urindränkt jord, som man fick genom att kräva trägolv i ladugårdarna, så att jorden därunder därigenom kunde få lämpligt innehåll utifrån kornas naturliga behov av att lätta på trycket. Ur denna jord kunde sedan salpeter utvinnas, som i sin tur användes för att tillverka krut.

Låt oss nu var konkreta och landa i ett specifikt år, säg 1821. Arvids äldste son Anders Arvidsson är då 37 år gammal, ganska nyligen gift med sin Maja Andersdotter och de har sin första dotter Britta Catrin som är tre år. Arvids andre son Sven Arvidsson är två år yngre än Anders, och har nyligen utflyttat till en egen del av Baggården, där han nu bor nygift med Anna Andersdotter, och de är gravida med deras första son Anders.

Tre år tidigare hade Carl XIV Johan blivit svensk konung, ”importerad” från Frankrike, och som första person i Bernadotte-ätten. Sverige hade förlorat Finland till Ryssland, men var i union med Norge. Baltazar von Platen hade bara ett år kvar till första öppningen i sitt stora projekt ”Göta kanal”, då kanalen mellan Vänern och Vättern skulle stå klar.

I juli 1821 blir Caspar Ehrenborg, riddare av Nordstjerneordern, vice landshövding i Skaraborgs län. Han har en kungörelse som behöver spridas över länet. Därför kallade man i Bergs socken till en extra sockenstämma.

Kanske är det snöblask och blåsigt, kanske är det en strålande höstdag, när folk samlar sig för den extra sockenstämman i Bergs kyrka den 18 november 1821. Där är lantmätare Aurell, kronobefallningsman Gallander samt menige allmogen från alla socknar i Bergs församling. En kraftfull kungörelse från landshövdingen Ehrenborg läses upp. Kungörelsen handlar om medborgarnas trygghet till liv och egendom från våldsverkare och tjuvar. Församlingen lyssnar med största uppmärksamhet.

Efter att pastorn läst de första styckena i kungörelsen tar han själv till orda, och förmanar allvarligt både ordningsmän och rotemästare att iaktta sin plikt att ha noggrann uppmärksamhet på alla som var främmande i orten, utan behöriga pass, kringvandrande personer, såsom vars och ens skyldighet. Det vare sig om de var hemmansägare, brukare, soldater, torpare eller backstugesittare, att giva ordningsmännen till känna sådana personer hos dem inkomma, och så även ha noggrann uppmärksamhet på de förut inom denna församling för stöld straffade personer. Inom varje rote ska man vara så uppmärksam på om någon hyser tjuvar och eller gömmer tjuvgods, så skall man utan minsta uppehåll hos ordningsman detta angiva.

När passagen om vakthållning upplästs så beslutas det att det i alla större byar inom församlingen skall inrättas en brandvakt att inkallas från början av oktober till slutet av maj varje år. Denna vakthållning går efter matlag, så att två personer varje natt håller vakt i byn, dels för eldsvåda och dels för tjuvar. Dessa ska antingen ropa eller blåsa i ett horn eller en lur varje timma. Denna vakthållning går turvis från man till man, och den tredskande som är skyldig att hålla vakt och inte på utsatt tid ifrån kl 9 på aftonen till 4 om morgonen sig infinner, får betala böter 1 riksdaler blanco.

Kungörelsen talar också om att man skulle vara uppmärksam på sådana personer som utmärkte sig i sin liknöjdhet eller sitt förakt för religion och den kristna sedeläran. Pastorn försäkrar då att vad honom ankommer ska han inte åsidosätta vederbörlig uppmärksamhet på sådana personer, men säger också att han uppmärksammat ett oanständigt uppförande bland ungdomen och tjänstefolk, igenom det att föräldrar tillåta sina barn, och husbönder sitt tjänstefolk, uteligga i höet i ladan sommartiden, varifrån ett osedligt uppförande grundar sig och har hänt att flera hopar av ynglingar vandra by ifrån by och göra oljud, varför föräldrar och husbönder underställdes huruvida de voro hugade att ett sådant uteliggande av ungdomar måtte helt och hållet förbjudas, vartill allmänt bejakades och beslutades att de föräldrar och husbönder som tillåta sina barn och tjänstefolk nattetid var borta och vistas ute i ladorna, anses förfallna till 1 riksdaler blanco i vite. Ävensom de barn och tjänstefolk göra sig skyldiga till samma vite då de ära sina föräldrar olydliga och förbliva utom deras hus nattetid… Här har ordningsmän och rotemästare inom varje rote en noggrann uppgift. Alla böter tillfalla den sockens fattigkassa där förseelsen sker.

Familjen Arvid Andersson och Brita Svensdotter i Yttersöra var sannolikt en familj med ordning och reda. I alla fall hade deras barn denna egenskap. Den äldste sonen Anders blev föreståndare för sockenmagasinet strax efter att han blivit myndig. Han var också under en period branduppsyningsman med ansvar för brandkassan. När en ny väg mellan Berg och Yttersöra skulle anläggas så var Anders representant för Yttersöra. Han var en period ledamot av sockennämnden, och inför 1828 års riksdag blev Anders utsedd till elektor. Men det var som föreståndare för sockenmagasinet i Berg som Anders hade sitt största engagemang. Han höll ut i det längsta. År 1857 fick han faktiskt medalj för detta, vilket man kan läsa om i en kungörelse i Post och Inrikes Tidningar 29 oktober 1857, där Anders Arvidsson i 52 år ”varit förvaltare af Bergs sockenmagasin, hvarunder han med utmärkt ordning och skicklighet till socknens fullkomliga belåtenhet bestridt denna tjenst” varigenom han fick ”ett exemplar i silvfer av medaljen utaf åttonde storleken med omskrift: För medborgerlig fortjenst, att, i högblått band, med gula kanter, bäras på bröstet”.  Skulle detta vara nog för Anders? Nej han fortsatte som magasinföreståndare tills han passerat åttio år, och varit magasinsföreståndare i 60 år. Vilket förärade honom en notis i Aftonbladet.

Men även lillebror Sven var säkert en ordningens man. År 1827 blir han ordningsman för Yttersöra rote. 1856 blir han också rotemästare (sexman) och brandrotemästare för Yttersöra rote. Rotemästarna och ordningsmännen hade som ansvar att sockenstämmans beslut verkställdes. Säkert var han en av dem som fick blåsa i en lur varje timma under brandvakten, som beskrivs i kungörelsen ovan.

År 1829 dör pappa Arvid och gårdens tillgångar summeras då till drygt 188 riksdaler banco, vilket är drygt hälften av vad hans svärfars bo värderades till då denne dog 1777, och motsvarar ungefär 26 000 kr idag. Inget guld fanns i boet, men i silver efterlämnades fyra större och tre mindre bägare. Bland kreaturen fanns bland annat en oxe, en blekröd ko, en röd ko, fem får och lamm, en gammal häst, en sugga och en gås.

Hur var Yttersöra vid denna tid? Åtminstone Lars Persgårdens vackra läge utnyttjades då häradsskrivaren i Vadsbo fögderi, herr Olof Christian Möller, ville sälja fastigheten på auktion år 1850 inför sin flytt till Högsböla Kronogård. I annonsen står det att den har ett ”utmärkt vackert läge på sluttningen av Billingsfoten med utsikt över sjön Melldalalången och omgiven av en under senare år med omsorg anlagd trädgård”. Även skog till husbehov ingick, samt ett kalkstens- och täljstensbrott av vilket ”kan erhållas en icke obetydlig reveny”.

1860-talet blir händelserika år för familjen Sven Arvidsson och Anna Andersdotter, och deras sju barn. Äldste sonen Anders flyttar 1860 tillsammans med lillasyster Johanna till Västergården som han arrenderar.

Äldsta dottern Brita Maja gifter sig samma år, flyttar först hem till sin hemmansägarson till man i Bengtsgården i Kyrketorp, och efter ytterligare några år i Eggby återvänder hon 1871 till Berg. Några år senare dör deras enda dotter Anna Kristina, 13 år gammal. Av någon anledning både dör och begravs dottern i Väring, ett par mil öster om Berg. Brita Maja får inga fler barn. Men när hon 65 år gammal, några år efter sin makes död, gifter om sig med den 28 år yngre Carl Vilhelm Petersson, så får hon i alla fall fyra bonusbarn, den yngsta blott sju år gammal. Sedan bor hon kvar på Bredegården i Berg fram till sin död 93 år gammal 1917.

Men låt oss hålla oss kvar vid 1860-talet.

I april 1861 dör Sven Arvidsson 74 år gammal i ett slaganfall. Han lämnar efter sig ett bo med nettotillgångar på drygt 5900 riksdaler blanco, vilket motsvarar ca 524 000 kr idag. Hans tillgångar har alltså ökat 20 gånger jämfört med sin fars. Han äger då 1/8 mantal av Hovslagargården, 3/16 mantal av Baggården och 1/16 mantal av Jutagården. Bland kreaturen finns två par oxar, tre kor, tre ungnötdjur, en häst, åtta får, sex gäss, åtta svin och tre höns.

Två månader efter Svens död gifter sig äldste sonen Anders med Maja Stina Persdotter från Stommen i Kinne-Vedums socken. Det är om henne det sades att hon var ”den vackraste brud som gått genom Bergs kyrkport”. Lite märkligt, eftersom de enligt böckerna vigdes av folkskoleentusiasten pastor Olof Fredrik Nymansson i Kinne-Vedum… Nåväl, de blir i alla fall gifta och får på Västergården barnen Anna Alida och August.

När pappa Sven dött, och storebror Anders gift sig, flyttar tredje barnet Johanna ifrån Anders, tillbaka till Baggården i ett drygt halvår, innan hon gifter sig 1862 och flyttar med sin man Erik till Bränningen i Tidavad, ett par mil norrut. Där bor hon sedan fram till sin död 1909.

Fjärde barnet Johannes bor kvar på Baggården och kommer att gifta sig 1870.

I juni 1864 dör mamma Anna Andersdotter.

Femte barnet Carl Gustaf hade flyttat till Mariestad 1859 och kom år 1864 (via Göteborg) åter till Baggården, kanske i samband med att hans mor dör. Där blir han kvar till 1868. Då väljer han att vid 33 års ålder lämna Sverige för att söka lyckan i Amerika. Han byter efternamn från Svensson till Carlberg, för att i sitt namn minnas att han var en Carl som föddes och växte upp i Berg.

Sjunde och sista barnet Sven Svensson gifter sig 1866 och flyttar till ett eget hus under Baggården. Sjätte barnet, syster Anna Lisa, flyttar också med som piga. Det är nu tre större hushåll under Baggården. Förutom Sven Svensson så bor som sagt hans storebror Johannes Svensson i det gamla fäderneshemmet, och så har också kusinen Johanna Andersdotter en annan fastighet under Baggården. Där bor hon med sin man Olof Gustavsson och hennes pappa, den medaljerade och sockenmagasinsansvarige Anders Arvidsson, som bor hemma hos henne fram till sin död 1872.

Hänger ni med?

År 1866 flyttar äldste sonen Anders Svensson in i den gård som blir honom trogen livet ut, nämligen Hovslagargården i Yttersöra, som var en del av faderns ägor. De har två barn och ett tredje på väg. De får till slut åtta barn.

Sjätte barnet Anna Lisa gifter sig i januari 1870, lämnar bror Sven och flyttar till Götlunda med sin man. Det kanske låta som att hon är sen till att gifta sig, men hon är den som gifter sig som näst yngst av alla sina syskon. De fyra äldsta ”barnen” är faktiskt 39, 36, 33 respektive 37 år när de gifter sig. Även den femte sonen Carl Gustav borta i USA är en bit över 40 när han gifter sig. Lille Sven dock, minstingen, han är nätt och jämnt myndig när han ingår giftermål med sin Maja Lena.

Yngste sonen Sven Svensson är i sig ett litet speciellt kapitel. Han bor kvar på Baggården tills 1889, då han tar med sig fru och nio barn, och flyttar från Baggården till Björsgården i Yttersöra. Kanske var det för att hans fru Maja Lena var sjuk, eller så har de hamnat i ekonomiska problem. Eller både och. De flyttar i alla fall in till Maja Lenas föräldragård och Sven står som ”brukare” av gården. Maja Lenas pappa var då änkling sedan ett par år. Men redan i november samma år dör Svens fru Maja Lena i ”njurlidande”, och lämnar Sven ensam med svärfar och nio barn. Den yngsta var då bara ett halvår gammal. Tillvaron var sannolikt ingen dans på rosor. Man kan i dagspressen läsa år 1890 att Sven Svensson går i konkurs. Under de närmaste tre åren flyttar de fyra äldsta barnen successivt ut, i sena tonåren. Därefter försvinner Sven och barnen från bygden, och prästen noterar i sin obefintlighetsbok att ”f.d. hemmansägaren” Sven ”rymt till Amerika” med två av sina barn, 9 och 12 år gamla. Där bor i alla fall storebror Carl Gustaf. Sven lämnar dock efter sig de tre minsta barnen (1, 4 och 6 år gamla) på fattighuset i Berg.

***

Början av 1900-talet var en tid av förändring och fortsatt industrialisering. År 1901 hade systemet med indelta soldater avskaffats och unga män tvingades istället göra värnplikt. Som jag nämnde i berättelsen om Anna och Linus så invigdes järnvägen mellan Skara och Timmersdala 1909, nere i dalen.

I mars 1910 är Anders Svensson 88 år. Han bor kvar på Hovslagargården i Yttersöra tillsammans med sin hustru Maja Stina.

Bara fyra av deras åtta barn lever. Äldste sonen August blev bara 17 år innan han dog i någon form av olycka mot huvudet. Näst äldste sonen Carl Emil dog innan han fyllt ett år. Frans Edvard blev bara 1½ år. Svante Vilhelm blev 30 år. 1910 finns alltså bara Anna Alida (även kallad Ida), Alfred, Maria och Gustav kvar i livet.

Äldsta dottern Anna Alida bor på Grönegården i Timmersdala, och äldste sonen Alfred har tagit över sina svärföräldrars gård i Bjällum.

Maria är 33 år och sedan åtta år gift med Gustav Eriksson. När de gifte sig flyttade de till hans fädernegård Grytåsen i Mölltorp, där han stod som hemmansägare. När Gustav Erikssons pappa dog 1908 flyttade de till Yttersöra, men bodde bara där en kort tid. Nu bodde de åter på annan ort, i Lagåsen öster om Tibro.

Yngste sonen Gustav Andersson är 29 år och bor kvar på Hovslagargården, och arrenderar den av sin far.

Anders Svensson är alltså inte längre en ung man. Han har förstås kontakt med sin bror Johannes och sina två kvarvarande systrar. Men två av hans bröder bor nu i USA. Den 17 mars 1910 får Anders ett brev från den då 75 år gamla Carl Gustaf, och får läsa hur det går för honom där borta. Håller han kontakt med broder Sven där borta också? Anders väntar inte länge med att skicka ett svar i retur. I ett brev daterat 21 mars 1910 kan man läsa vad Anders skriver:

”Yttersöra, Hovslagaregården den 21 mars 1910

Högt älskade broder Gustaf. Tusen tack för det brev jag bekom från dig den 17 dennes, vari jag ser att du och dina haver hälsan och mår gott. Vi gudvarelov har hälsan allesamman men jag är så gammal att jag orkar rätt ingenting ty mina krafter avtager dag från dag och mitt huvud vitnar nu till skörd. Bebådar andetiden, farväl i sorger och besvär, i lärden mig hur ljuvt det är, att äntlig hinna friden, nu från en värld af oro full som mig ej mer behagar, få reda till min hädanfärd, och till mitt land hemdraga Med Simeon jag far i frid och mig till ro begiver, lik kärven som i rättan tid från marken införd bliver, mig Jesu med det hoppet gläd, att bland din skörd, din goda säd, du mig ett rum ock giver.

Ja min käre Broder du talade om att dina barn äro spridda, det får jag även säga. Min äldsta dotter Ida hon bor i Timmersdala och Alfred han bor i Bjällom på sin svärfaders gård och Maria hon bor i Kyrkefalla. Dom fick arrendera min gård och flyttade hem men hade den blott ett år för han var icke van vid så stenig jord och han köpte sig en gård i Kyrkefalla där är det slätt och lättbrukt men nu har Gustaf den yngre sonen vår gård och brukar så jag gör ingenting.

[…]

Och nu får jag tala om för dig att det är en järnbana mellan Timmersdala och Skara. Dom åker där sent och bittida. Vi var där nära i sommar då var jag och såg den jag har aldrig åkt på den och kanske aldrig kommer att göra det vi får blott dryga kostnader och nu ämnar dom fortsätta banan till Mariestad.

Här är det så mycket väsen och oro på för denna värnpliktens skull ty pojkarna får exercera ett helt år och stå i krigstjänst till de blir 40 år så det är mycket oroligt i vårt Gamla Sverige. Nu skall du tro vi har haft en vacker gröda i ett par år med mycket foder men det var ett svårt bärgningsår med mycket regn så det gick icke lätt att bärga den.

[…]

Ja min käre broder du kanske ledsnar vid mitt långa brev men jag hade mycket mer att tala om men nu får jag sluta för denna gången. Med en kär Hälsning från oss alla till dig och din familj

Tecknar din Broder   Anders Svensson

Skriv snart är du snäll.

Hälsa Sven så mycket om han skulle träffas och bed Han skriva!”

Den smått lyriska inledningen av brevet är förstås inte helt tagen ur luften. Det är delar av psalmen och begravningssången ”Jag hafver en gång varit ung”.

Vad har då hänt i USA? Carl Gustavs brev till Anders har jag inte sett. Därmed inte sagt att allt är för den skull är dolt i dunkel.

***

I början av 1860-talet var Abraham Lincoln president i USA, och det amerikanska inbördeskriget rasade. I norra USA blev det 1962 också krig mellan Dakota-indianerna (en östlig gren av Sioux-indianerna) och USA, på en plats där det sedan ett tiotal år inflyttat många nybyggare. Minnesota hade sedan fyra år utropat sig till en egen stat, då Dakota-indianerna attackerade hundratals bosättare vilket gjorde att många dog och ännu fler flydde. USA slog ner indianangreppet och den största massavrättningen i USA:s historia ägde sedan rum, då sammanlagt 38 Dakota-indianer avrättades, i Mankato, Minnesota. Trots efterföljande stridigheter så slutade allt med att Dakota-indianerna gav upp och år 1863 fördrevs alla Dakota-indianer från Minnesota till Nebraska och South Dakota, och deras reservat i staten löstes upp. Händelserna hade dock gjort att många nybyggare lämnat trakten. År 1869 invigdes dock en järnväg som fick staden Willmar i Kandiyohi County som en av knutpunkterna. Nya bosättare började hitta vägen tillbaka, främst immigranter från Norge och Sverige.

Det var hit som Carl Gustaf med sitt nya efternamn Carlberg sökte sig då han emigrerade 1868.

Carl Gustaf köpte sig en bit land i Mamre, någon mil nordost om Willmar, där han började bruka jorden. Men det var inte jordbruket som blev hans primära sysselsättning. Han hade nämligen utbildat sig till snickare. Redan år 1870 eller 1871 öppnade C.G. Carlberg sin första möbelverkstad i Willmar. C.G. tillverkade olika typer av skåp och förvaringsmöbler, och en särskilt viktig del var tillverkningen av kistor. Hans maskiner drevs av hästar, med undantag av svarven som drevs med trampor. Ibland fick ett av hans barn stå och trampa medan C.G. svarvade fram någon grindstolpe, potatisstöt eller kanske en batong. C.G. hade också en verkstad där han tillverkade trätunnor, framförallt till mjöl åt den lokala kvarnen. En gång skulle en närliggande bonde frakta massa sådana stora skrymmande tunnor till kvarnen med sina oxar i en specialgjord hökärra. De staplades i fyra-fem lager. Detta var inte de unga oxarna helt bekväma med, så de började skena. Tunnor började trilla av och fara åt alla möjliga håll, vilket bara skrämde oxarna ännu mer. När så nästan alla tunnorna farit av så lyckades bonden lugna oxarna. Men tunnorna hade nu spritt sig över hela Litchfield Aveune i Willmar. Denna lilla historia återberättades och nedtecknades på 1920-talet av en Eben E. Lawson, tillsammans med följande teckning:

C.G. Carlberg gifte sig vid 43 års ålder, år 1878, med 30-åriga Caroline Roland, som också emigrerat till Amerika från Sverige. Hon var då änka efter en Peter Leaf. Vid sekelskiftet hade de fått sex barn tillsammans, Thilda, Anton, Peter, Martha, Lydia och Emil. I januari 1902 blev C.G. amerikansk medborgare. Det verkar gått bra för honom. Han hyrde ut sin gård några år och flyttade 1903 in till en villa på 315 Second Street i Willmar. Samtidigt åkte hans söner Peter och Anton upp till Estevan i Kanada, där de hade investerat i ny mark. En resa på runt 90 mil. Pojkarna tog med sig en vagnslast med varor och jordbruksredskap upp för att kunna etablera sig där.

1911 fyllde Salem-kyrkan i Mamre 40 år. På kvällen 21 juni bjöds också till ett särskilt program hemma hos familjen C.G. Carlberg. Ett program av sånger och bibelläsning genomfördes samt ett tal av Nathanel Franklin. Kvällen avslutades med bön, som leddes av husets son Peter Carlberg.

År 1913 åkte sönerna Anton och Emil in till stora staden Minneapolis för att titta på den stora bilutställningen. Senare samma år köpte den nu 77-årige C.G. Carlberg sin första bil, en splitter ny Overland. I juli ett år senare dog han, efter en tid på sjukhus. Begravningen hölls i Lundby kyrka i Mamre, och Lundby Quartette sjöng ”Nearer My God to Thee” (Närmare Gud till dig) och ytterligare två sånger. Den avlidne bars ut till sin viloplats av sina fyra söner och två brorsöner. Dödsrunan avslutas med orden ”May the departed pioneer rest in peace, his memory linger as a blessing!”

Vad hände då med den olycksalige brodern Sven, som enligt kyrkböckerna rymt till Amerika och lämnat sju av nio barn efter sig i Berg?

När Sven lämnade Sverige för USA år 1890 hamnade han först i New York City, men efter ett år reste han vidare västerut. Han sökte upp sin storebror Carl Gustaf i Mamre, Minnesota, och slog sig ner på hans gård. Även Sven bytte efternamn till Carlberg. Det var Sven Carlberg som kom att arrendera broderns gård, medan denna fokuserade på (och sedermera även flyttade in till) snickeriverksamheten i Willmar.

Vad hände med Svens sju barn i Sverige? Den äldsta, Maria Vilhelmina, flyttade efter till USA tillsammans med äldste sonen August, ett år efter fader Sven, i februari 1891. Kanske var det dessa barn som Sven väntade in, i New York? Ytterligare ett år senare flyttade dotter nummer två, Emma Kristina efter, tillsammans med dotter nummer tre, Anna Alida. Därmed är de fem äldsta barnen alla samlade hos pappa Sven i Mamre. Åtta år senare, vid sekelskiftet år 1900, då Sven varit tio år i Amerika, så sker sista flytten. Då flyttade också de tre yngsta barnen från Fattighuset i Berg, till Mamre Minnesota. De är då 11, 14 resp. 16 år gamla. Sven gifte aldrig om sig.

Det verkar gå bra också för Sven, och han har ett bra socialt liv. År 1909 installerade han telefon hemma. Både sönerna August och Oscar har egna gårdar. Oscar bestämde sig 1910 för att sluta som bonde, och sålde därför allt på auktion och började som arbetare inne i Willmar. Säkert hade även han bil, för han tog i alla fall en biltur ut till sin bror August år 1913. 1915 pensionerade Sven sig och överlämnar driften av gården till sina söner.

1921 dör Sven Carlberg, 76 år gammal, efter tre månaders anemi. Dödsrunan inleds med orden ”Swen Carlberg, for thirty years a respected citizen of Mamre, departed from the scenes of this life on Saturday, March 26, 1921.”. Alla barnen var hemma för begravningen, förutom en av döttrarna som avlidit året innan. De tre sönerna och tre svärsöner bar Sven till sin vila.

Willmar är idag ett litet samhälle med knappt 20 000 invånare, och 384 personer bodde år 2000 i Mamre township.

Anders Svensson hemma på Hovslagargården lever ytterligare fem år efter det brev han skrev till sin bror. Han överlever alltså sin bror Carl Gustaf i USA. När Anders dör vid 93 års ålder har hans bo tillgångar på drygt 13000 kr, men skulder på drygt 10000 kr, så boets nettotillgångar är 3104 kr, vilket motsvarar drygt 132 000 kr idag. Han står som ägare till 1/4 mantal av Hovslagargården (dubbelt så mycket som sin far), 1/6 mantal av Bengtsgården och 1/16 av Jutagården.

***

När Anders dör 1915 bor hans äldste ännu levande son Alfred i Väster-Bredegården i Bjällum, några kilometer söder om Varnhem i höjd med norra Hornborgasjön. Där bor Alfred med fru och sju barn. Anders’ yngste son Gustav bor kvar på Hovslagargården i Yttersöra tillsammans med mor Maja Stina, och fortsätter bruka sin fars gamla jord. Han är 34 år och ogift.

Äldsta dottern Alida bor vid denna tid i Grönegården i Timmersdala, med sin man Per Johan och döttrarna Hanna och Ester. På Grönegården finns också Målaretomten, med den nyinflyttade familjen Linus och Anna Werner, som en av mina parallellberättelser beskriver.

Mitt emot på andra sidan vägen, i Backgården Timmersdala, bor den andra dottern Maria med sin man Gustav Eriksson och barnen Karin 13 år, Anna 12 år, Judit 8 år, Nils 7 år (som skulle dö redan året efter), Karl 4 år och Gerda 3 år.

• 

• 

Detta var en tid av folkrörelse och väckelse. En tydlig profil om vi talar kristen väckelse i dessa trakter var Ida Andersson, som började som evangelist samma år som Anders Svensson dog. Ida grundade en rörelse kallad Slättmissionen, och kom att bli kallad ”ett av Västergötlands helgon” i pressen. Hon var en driven person som var väldigt nitisk i bönen. Hon lät bygga ett 30-tal kapell och missionshem i Västergötland, och invigde aldrig en byggnad utan att den först var betald. Många medhjälpare behövdes i missionsarbetet, och unga flickor anställdes som evangelister. Under en period var det uppemot 30 evangelister i tjänst. Evangelisterna beskrev det som ett hårt jobb, de fick ofta ha möten varje kväll och fyra möten på söndagarna. Man cyklade mellan de olika platserna, och man fick inte gnälla. Men Ida uppfattades ändå som bra och snäll.

1922 hade Anders Svenssons änka Maja-Stina drabbats av ”hjärtförlamning” och dött, 82 år gammal. Yngste sonen Gustav Andersson hade fått ärva de gårdar och marker Anders lämnat efter sig. Förutom Hovslagargården där han bodde, så ägde han också delar av Bengtsgården och Jutagården. Han var ogift och skulle så förbli till sin död. Han var nu 41 år och ensam på gården.

Men Gustav verkade ändå inte ensam. Någon gång hade han drabbats av väckelsevågen, och engagerade nu Ida Andersson i möten i bygden. Från år 1923, året efter att mor Maja-Stina dött, började de ha livfulla väckelsemöten hemma i Gustavs kök på Hovslagargården. Mycket folk från trakten samlades och deltog på dessa möten. Däribland Gustavs äldre syster Maria och hennes man Gustav Eriksson, som ju nu bodde i Backgården i Timmersdala. Både Maria och Gustav Eriksson blev frälsta under dessa möten. Sedermera också flera av barnen och deras respektive.

Ett kapell behövde förstås byggas. Ida fick en vision om precis vart detta skulle vara. Lyckligtvis var detta på Gustavs marker. I maj 1927 lät Gustav avstycka 580 kvadratmeter av sina marker till kapellbygget. I gåvobrevet som bifogas avstyckningsbegäran står ”Undertecknad, som lever ogift, bortskänker härigenom med varm hand till fröken Ida Andersson från Skara ett jordområde avsett till missionshustomt … Tillträdet till fastigheten får ske omedelbart och undertecknad förbinder sig att kostnadsfritt ombesörja lägenhetens avstyckning samt frigörande av stamhemmanet graverande penningsinteckning.” Undertecknandet bevittnades av J.W. Storm och H. Lindholm, d.v.s. Hilmer Lindholm som några år tidigare flyttat in i Lars Persgården, vars son sedermera skulle gifta sig med Gustavs syster Marias dotter Gerda (som var 3 år för bara några stycken sedan…).

Nåväl, 4 maj var alltså pappersarbetet för avstyckningen i ordning. 2 augusti börjar man gjuta grunden, 3 september är takstolarna på plats och 18 december står Taborkapellet klart för invigning. Tabor skulle visa sig bli en mycket livaktig församling, och framträdande också för Slättmissionen. Hit bjöds nämligen samtliga evangelister på västgötaslätten varje annandag påsk.

Bland centralfigurerna i Slättmissionen märks framförallt Idas högra hand och efterträdare Stina Svensson, men i början av 1950-talet också den forna kinamissionären Asta Thuen och hennes syster Gerda, som kom till Slätten som sångarevangelist. Många evangelister var som sagt engagerade i de olika kapellen. En av dem var Inger Feltsten, som kom till Tabor som evangelist i mitten av 1950-talet. Gustav Andersson hade vid det laget pensionerat sig från livet som lantbrukare och flyttat in till Mariebergsgatan 14 i Skövde.

Inger hade tidigare arbetat som husa hos greve Wilhelm Klingspor på Råbäck, Hällekis. I kapellet i Hällekis genomgick hon en radikal frälsningsupplevelse, omvände sig och blev en kristen. Hon började studera på Liljeholmens folkhögskola i Rimforsa, och gick därefter en evangelistkurs. Kurskamrat på Liljeholmen var den sedermera kände vissångaren Mats Paulsson, och de båda sökte efter avslutad kurs tjänst som evangelist. Enligt utsago fick Inger tjänst som evangelist, men inte Mats. Kanske kan detta stämma. Läser man Mats Paulssons bok ”Jesus kom aldrig till Branäs” så beskriver faktiskt Mats just upplevelsen att inte bli antagen, via hans alter ego Anders:

”Anders hade, som alla de andra ämnena, hoppats på att få komma ut på ”fältet” som det hette. Få resa ut någonstans i landet som evangelist, men det gick rakt åt skogen.
   Att lova Gud med hjälp av musik och dans hade inte passat skolans ledning särskilt bra. Efter Anders predikoprov hade rektorn, den mäktige Magnus Johnsson rest sig i hela sin längd och med ett illrött ansikte i en enda mening grusat Anders förhoppningar.
 -En sådan predikan bedömer vi överhuvud taget inte här! Så var det med den saken.”

Nåväl, Inger arbetade som evangelist i Tabor ett par år i mitten av 1950-talet. Inger sjöng och ackompanjerade sig själv med sitt dragspel. Men vid något tillfälle ackompanjerades hon också av Maria och Gustav Erikssons dotterson Alf, min pappa. Dessa blev sedermera ett par och gifte sig 1961. I slutet av sextiotalet är de på väg att flytta till Skövde, och överväger då att ta över Gustav Anderssons hus på Mariebergsvägen, efter att Gustav precis dött. Det blev inte så, istället byggdes ett nytt hus, på Billingssluttningen i Skövde.

• 

• 

En av Ida Anderssons evangelister och hjälpredor var ”barnmötesfarbrorn” och ”förskolesekreteraren” Flore Liljegren. Han var en extrovert karaktär, predikant, musikant och historieberättare, som jag minns i min barndom hur han ibland kom förbi vårt hem och sålde korv! Han hade ofta gitarren med sig och drog en visa. Något år in på 1970-talet besöker han oss på Billingssluttningen i Skövde, alltså något år innan Ida Andersson dör 1974 och min mamma Inger dör 1976. Detta besök spelas in på kassettband. Förstås frågar han ”vem har ni i Berg nu?”, d.v.s. vem är pastor i Taborkapellet i Berg. Och för mig så blir svaret förstås väldigt intressant. Inte för att svaret är Lennart Gustafsson, utan för att man inte har så många chanser att höra hur ens mammas röst lät, man minns inte så mycket sådant från åtta års ålder.

Klippet kanske inte är av allmänt intresse, men levandegör i alla fall för mig, och knyter ihop denna del av historien, genom att höra mina föräldrar, min farbror och faster samt Flore kommentera (och imitera) personerna som jag nyss nämnt i min lilla berättelse.

Klippet går att lyssna på här, med ganska dålig kvalitet, så för enkelhetens skull så kan jag transkribera delar av vad som går att uttyda:

(Flore citerar Ida): ”… men jag har så många andra, Stina och alla dom där…”
(Flore):”… jag har den där lilla väninnan i Skövde, sa jag, Werner…”
(Flore citerar Ida): ”Ja, hon är väl raaaar, hon är så un… den lilla vännen”
(Flore): och så Asta Thuen ”ja vi har hört från syster idag på förmiddagen …. och kommer att tänka på när jag var missionär bort i Kina …”
(Flore): och så Margareta… och så sjunger syster Stina en sång: ”Ooooooooooo, oh”

Kanske mer ett minne av Flore i sina mest sprudlande stunder, än om Slättmissionen, förstås…

Jag brukar säga att min barndom har blivit konserverad, tack vare att min mamma dog tidigt och att vi sedan flyttade från Billingssluttningen i Skövde. Helt enkelt för att det blir så lätt att urskilja vilka minnen som hör till just de åren, eftersom vi sedan gjorde en så tydlig förändring av vardagen. En del av det minnet är utflykter till Berg, och något enstaka besök med mamma hos någon gammal dam hon hållit kontakten med sedan sin tid som evangelist i bygden.

Trots att jag nu bor många mil bort, så är fortfarande ingen vår komplett utan ett besök över berget, ner mot dalen, till Silverfallet, precis nedanför Yttersöra.