Anna och Linus

(Uppdaterad 2020-11-10)

I julsoffan 2017 fick jag lust att gräva lite i en för mig outforskad del av mina anor. Nämligen min farfarsfar Linus och hans hustru Anna. Det visade sig vara en ganska skör släkttråd.

Den första tiden

Linus Johansson föddes tredje augusti 1868 på Käbbagården i Hangelösa, som sjätte barnet till Johan Magnusson och Inga-Stina Jeansdotter. Som så många andra i både vår släkt och i Sverige generellt på denna tid, var de bönder. Och rörligheten geografiskt och yrkesmässigt var väldigt begränsad under denna tid. Man kan tycka det är oglamoröst att det nästan bara finns bönder i släkten, men man kan också konstatera att det finns grader även inom detta stånd. Det är förstås stor skillnad att vara hemmansägare med anställda pigor och drängar, eller att vara arrendator, torpare, eller att själv vara dräng eller piga. Men det finns också andra yrken i vår historia, och en anstrykning av andra ständer.

Inga-Stina och Johan

Johans mamma Maja-Stina och Inga-Stinas pappa Jean var kusiner. Inga-Stinas farmor Margareta Strandman och Johans mormor Inga-Stina Strandman var nämligen systrar. Dessutom var även deras män bröder. Linus föräldrar ingick alltså äktenskap som sysslingar, i dubbel bemärkelse.

Inga-Stinas föräldrar Annika och Jean

Syskonen Strandmans släkt kan man spåra ganska långt tillbaka i tiden. Släkten kommer från Saleby och även om pappa Erik Strandman var bonde, så var han också målare. Dennes far Petrus var något så fint som kyrkoherde i Saleby, och mor Christina var dotter till den föregående kyrkoherden. På båda sidor strålar sedan kyrkans folk från början av 1700-talet till bl.a. präster i Råda i förreformatorisk tid, som Ingeldus Petri som inflyttat från Tyskland på 1400-talet. Men dessas öden är en annan berättelse. För er statusfixerade kan dock nämnas att kyrkoherde Petrus’ mamma, Margerata Svartman, var kusin med Petter Otto Unge, vars son blev adlad ”von Unge” år 1763 delvis på faderns meriter. Som kuriosa kan också nämnas att via målarbonden Erik Strandman så var Linus släkt (närmare bestämt brylling) med konstnären och tecknaren Erik Strandman, som förutom att vara en känd illustratör för barn- och ungdomsböcker också finns representerad på Nationalmuseum i Stockholm.

Samtidigt som Linus föds återhämtade sig handlare Anders Gustaf Stohlander och hans hustru Eva Christina Johansdotter i Björlycketorp i Sävare, från förlusten av deras första son Johan August. Han hade tidigare samma år dött, knappt fem månader gammal. Eva var dock vid denna tid gravid med en andra son som sedan föds i mars 1869. Även han får namnet Johan August, till minne av sin bortgångne bror. Tyvärr dör även han, när han just fyllt en månad. Men till efterföljande sommar var så Eva åter gravid. Denna gång gick det bättre, resultatet blev dottern Anna Kristina.

Anna fick sedan tre yngre bröder. Först kom Anders, sedan Johannes, men han dör vid ett års ålder. Slutligen kommer Fritiof. Eva föder alltså sex barn, men bara tre överlever sin tvåårsdag.

Linus föräldrar Johan och Inga-Stina hade det relativt gott ställt. De ägde 1/3 mantal av Käbbagården i Hangelösa.

Hangelösa är en socken full av bördig åkermark, väster om Lundsbrunn och söder om Källby, i västra Skaraborg, strax öster om Lidköping. Grannsocknen åt sydväst heter Sävare.

Johans föräldrar hette Magnus och Maja Stina. Magnus ägde och brukade delar av Skattegården i Sävare, och när han gifte sig med sin Maja Stina så fick han dessutom som gåva brudens föräldrars del av Bengt Rävs gård i samma socken. Denna fick sonen Johan, som var yngst av tre barn, sedermera ärva och ta med sig in i äktenskapet med Inga-Stina, som då bodde med sina föräldrar i Smedegården i Hangelösa. Vid bröllopet flyttade alltså Inga-Stina in till Johan i Bengt Räfsagården, och Johans storasyster som han tidigare bott tillsammans med där, fick sonika flytta därifrån, till Husaby. 1861 flyttade dock Johan och Inga-Stina därifrån, med sina två äldsta barn, in på Käbbagården i Hangelösa. Där föddes Linus.

År 1889 var Linus 21 år och det var dags att göra värnplikt. Karlsborgs fästning hade blivit i brukbart skick 1870 och i Karlsborgs Garnison huserade vid denna tid Sappörbataljonen (några år senare omdöpt till Göta Ingenjörsbataljon).

Efter ett år i Karlsborg fick han ett frejdebevis till Stockholm ”med namnet Werner”, och i början av 1891 ytterligare ett för att flytta till Sundsvall. Det är inte omöjligt att det var vid dessa två resor han kom att bli målare, kanske med ett första jobb i Sundsvall 1891, kanske som lärling.

Målaryrket var ett skrå som under 1800-talet gick från att vara en ganska exklusiv skara till att bli ett brett hantverkaryrke. Skillnaden mellan att vara målare eller konstnär var tidigare inte helt tydlig. En skillnad var kanske att målaren målade utifrån förlagor och mönsterböcker, med uppgifter som att dekorationsmåla möbler och kyrkor. Skråväsendet upphörde dock 1846 och urbaniseringens krav på nya bostäder vidgade området för målarna och antalet blev allt fler. Att Sundsvall brann ner 1888 skapade en byggboom i återuppbyggandet som Linus säkert drog nytta av i sin nya profession.

Hur länge var Linus kvar uppe i Sundsvall? Ett halvår? Ett par år? Det vet jag inte, men när han kommer tillbaka så har en ny familj flyttat in under Käbbagården. Lanthandlaren Anders Gustaf Stohlander kommer nämligen inflyttandes från Storegården i Sävare den första november 1891. Med sig har han sin fru och två av sina barn: Anna och den yngste sonen Fritiof. Äldste sonen Anders hade dock vid det laget flyttat hemifrån.

Kanske flyttade Linus inte alls hem till Käbbagården igen, för i augusti 1893 noteras att han flyttar till Falkagården i Sävare. Men närvaron av den nya handlarfamiljen vid föräldrarnas gård går ändå inte obemärkt förbi. På ett väldigt påtagligt sätt kan vi konstatera att tycke uppstår mellan målare Linus Verner och handlaredotter Anna Stohlander. I april 1895 gifter sig Linus med Anna i Hangelösa, Anna flyttar till Linus i Sävare, och fyra månader senare föds deras första son Magnus.

Anna och Linus

Frånvaron blir strax än större i Käbbagården. När Inga-Stina nått 66 år ålder har en cancer gjort sitt med henne, och hon lämnade jordelivet, den 31 oktober 1896. Detta tog säkert hårt på maken Johan. Redan i april nästa år dör också han, och dödsorsaken anges som ”avtynande”.

Linus’ Syskon

Under Linus tid i Sundsvall hade storebröderna Johan Martin och Karl Oskar (som var kyrkvärd) flyttat ut ur familjehemmet till ett eget hemman under Käbbagården. Efter några år gifter sig Johan Magnus och flyttar till Husaby. Efter föräldrarnas död bor alltså Karl Oscar och systrarna Eva och Anna Matilda på Käbbagården, alla tre ensamstående. Karl Oscar Werner dör vid 61 års ålder. Då flyttar Johan Martins ende son tillbaka till gården och tar över den, tillsammans med sin hustru. När mina (relativt ytliga) efterforskningar om dessa tre slutar år 1936 så bor i alla fall Linus’ två systrar Eva och Anna Matilda kvar, fortfarande singlar, 77 resp. 73 år gamla.

Yngsta systern Hilda flyttar efter föräldrarnas död till Smedegården i samma socken, och börjar arbeta som piga, 26 år gammal. Hon flyttar in hos Anna Lena Jansson, syster till hemmansägaren, som en av fyra pigor samt en dräng. Alltså ett hushåll som hade det gott ställt. I början av 1900-talet slutar hon som piga och blir istället Anna Lenas fosterdotter, och ytterligare några år senare står hon som dotter (eller hemmansägarens systerdotter). Anna Lena och Hilda verkar bo tillsammans fram till Anna Lenas död vid 94 års ålder 1927, då Hilda också verkar ärva fastigheten de bott på. Som kuriosa kan nämnas att samtidigt på grannfastigheten har Anna Matilda Johansdotter tagit över (alltså namne med Hildas storasyster). Hon tog sig också an en fosterdotter, som gifte sig och bodde kvar med sin man. Makens namn var Gustaf Alf Werner. Han var bokhållare från Källby, son till hemmansägare Johan Gustaf Andersson Verner, och alltså namne med en till mig närstående person. När mina efterforskningar slutar i denna tråd 1936 så bor Linus’ lillasyster Hilda Werner ensam på sin fastighet 65 år gammal.

Fertiliteten var alltså inte slående bland Linus syskon. Undantaget (förutom han själv) var då äldsta brodern Albert. Han flyttade från fädernesgården 1885 till Asplunda i samma socken, där han arrenderade en gård. Vid 31 års ålder gifter han sig med Hilma Sofia Staberg, och de får barnen Agnes Maria och Karl Hugo. Strax innan Alberts mor Inga Stina dör i cancer, så flyttar familjen till Karleby i Falbygden, där de arrenderar gården Stommen från änkan Anna Stina Andreasdotter. Där föds också sonen Gustaf Bertil år 1900, innan de flyttar till Synnerby 1907. Där får de äntligen en egen gård, de tar över 1/6 mantal av gården Tåstorp. Tyvärr dör hustrun Agnes Maria redan när hon är 52 år, och lämnar man och tre barn, mellan 13 och 22 år gamla. Några år senare gifter sig dottern och flyttar till en gård i samma socken som hon och hennes man arrenderar. Karl Hugo blir folkskollärare och flyttar till Torshälla i Södermanland. Även yngste sonen flyttar vid 24 års ålder, och även han blir folkskollärare, fast i Bronäs en mil söder om Lidköping. Så den släkten verkar nu i alla fall klara sin fortlevnad utan vidare kontroll från min sida.

Annas bröder

Men låt oss nu återgå till Annas två överlevande bröder. Anders hade som sagt inte flyttat med familjen till Käbbagården i Hangelösa. Han hade istället valt att gå i sin faders fotspår och starta en egen handlarrörelse, i storstaden Göteborg. I Tidningen för Wenersborgs stad och län kan man den 2 mars 1898 läsa att han ämnar starta en handelsrörelse under namnet ”A. Stohlander”. Han står annars som bokhållare, så kanske är det en bokhandel han försöker sig på. Anders gifter sig vid 34 års ålder med 31 åriga Gerda Florentina Forsberg. De har inga barn, men tar under en period år 1913 ett fosterbarn, Valborg Victoria Tössberg, tioårig dotter till den avlidna ensamstående Maria Kristina Tössberg (Valborg Victoria blev sedan sömmerska och gifte sig vid 30 års ålder). De umgås en del med Linus och Anna när dessa bor i Göteborg. Men det verkar inte som att de alls får några barn, och år 1923 dör Gerda i 48 års ålder, av cancer i livmodern som inte gick att operera.

Yngste brodern Fritiof är värd en egen utvikning. År 1900 bröt ett nytt sekel ut. Fritiof lämnade som 23-åring Hangelösa för att jobba som handlarbiträde och bokhållare i Dummagården, Saleby. Detta var förstås nya tider, men inte nyare än att dödsstraffet fortfarande var kvar i Sverige, även om det sällan utövades. Faktum var att det tidigare fanns en skarprättare (bödel) i varje län i Sverige, men nu ersattes de inte utan existerande bödlar täckte allt fler län. Faktum är att just år 1900 sker tre av de fyra sista avrättningarna i Sverige – också de sista med handbila – av Sveriges siste skarprättare A.G. Dahlman.

Kanske var inte lönen som bokhållare tillräcklig för Fritiof. Så när Blekinge län år 1900 sökte en ny skarprättare, så sökte Fritiof tjänsten.

Att söka en sådan tjänst innebar att man blev annonserad i hela landet:

Ur Blekinge läns tidning, 18 okt 1900

Och kanske kändes det inte helt trevligt för vare sig han själv eller släkten, när tidningar försökte brodera ut notisen:

Ur Ny Tid, 24 okt 1900

Men historien visar att han inte fick jobbet, A.G. Dahlman kom att ensam täcka hela Sveriges behov inom detta område. Istället flyttar Fritiof i hösten 1901 ner till sin bror i Göteborg, och arbetar som månadskarl (alltså en arbetare utan fast anställning).

I september 1904 gifter sig Fritiof med en höggravid Jenny Carlsdotter i Göteborg. En månad senare har de flyttat till Stockholm, där hon föder deras son Anders Gustav, alltså döpt efter Fritiofs far. Två år senare får de också dottern Eva (med samma tilltalsnamn som Fritiofs mor). Fritiof jobbar som tidningskolportör.

Men säg den lycka som varar för evigt. Åtta år senare, 25 juni 1914, tas det ut skilsmässa mellan Fritiof och Jenny.

Som av en händelse stöter Anna och Linus son Magnus ihop med Fritiof i Stockholm, bara någon vecka senare. Han skriver hem till mor: ”Kära mamma! Jag har nu av en händelse träffat min morbror Fritiof. Han har det på ett sätt ganska bra, på ett annat dåligt. Han säljer bananer.”

Orsaken till skilsmässan framgår i augusti samma sommar, då Jenny föder dottern Alice Viola. I födselregistret står det att ”mannen har förnekat faderskapet”.

Dottern dör dock i kikhosta innan hon fyllt ett år. Även Fritiof dras med dålig hälsa. Han har problem med hjärtat, och kanske även annat. Han blir nämligen efter några år inlagd på Söderby sjukhus, vilket var ett av Sveriges största sanatorium, i Salem söder om Stockholm. Alltså kanske han behandlades för TBC. Han skriver 1920 till sin far från sjukhuset ”Pappa gratuleras hjärtligen på namnsdagen af Fritiof. Tack för bref. Mår som vanligt.”

Men systersonen Magnus verkar fortsätta hålla kontakten. 1921 skriver Fritiof: ”Bästa Magnus. Tack för kortet. Roligt att höra utav dig att du lever och har hälsan. Vad är adressen till Andreas jag har glömt den. Är ovanligt kry nu. Vänligen din morbror Fritiof”

I juli 1923 har han dock flyttats ännu längre söderut, då han ligger inlagd på Södertälje länslasarett, och skriver till sin syster Anna Kristina att ”Kristina gratuleras hjertligt på namnsdagen av Frithiof. Helsa far adressen är Poste Restante Stockholm.” I juni 1924 dör Fritiof i ”kronisk hjärtsjukdom”, med noten ”Tidningskolportör, frånskild, Ö. Långgatan 4.”

Fritiof Stohlander

Fritiofs dotter Eva, gifte sig sedermera med intendent Paul Otto Zimmermann från Gävle. Pauls pappa Hugo Paul hade kommit till Sverige från Apolda i östra Tyskland, och arbetade i början av 1900-talet som kapellmästare i Uppsala. Tillsammans fick Paul Otto och Eva år 1943 en son.

Fritiofs äldre son Anders Gustav, som kallades Gusten, blev typograf och jobbade på Centraltryckeriet. Han fick i sin tur två söner: Anders Gusten född 1941 och Håkan född 1950. Håkan dog redan 37 år gammal, ensamstående i Eskilstuna. Storebror Anders fick också ett speciellt öde. Han var precis som sin far typograf och jobbade på Aftonbladet.

”Stolle” som Anders kallades var en van och engagerad seglare. Han gjorde på 60-talet långseglingar med Åke Mattsson, vilken skrev för olika segelsällskaps tidningar och även flertalet böcker. I boken ”Vind i seglen” från 1970 berättar Åke om många seglingsäventyr och havskappseglingstävlingar tillsammans med Stolle på båten Goodwin:

”Anders ”Stolle” Stohlander, 23 år och med fem friska år bakom sig i segelkanot C, hade blivit ledig från sitt knog i dagspressens tjänst […] Stolle vaknade och törnade till. Hans anlete utstrålade en oändlig lycka i ljudet av det sköna bogvattnet. Och så kom hans stående fraser ”Ingen kan vara gladare än en aftonbladare”…

I augusti 1966 berättade dock radionyheterna om att Stolle försvunnit under en kanotsegling i Saxarfjärden. Åke kunde dock inte tro att något verkligt allvarligt inträffat.

Van kanotseglare, vältränad idrottskille, och duktig simmare som Stolle var, tycktes det hart när otroligt att något allvarligt hade inträffat på Saxarfjärden. Eftersom Stolle hade sommarställe på Mjölkö var det genuint hemmavatten för honom och hans segelkanot Party.

Efter intensiva spaningar med både båtar och helikoptrar, avbröts letandet. Tragedin var ett faktum. Åke seglade därefter inte Goodwin fler gånger, den lades ut för försäljning. Deras planerade segling över Atlanten blev aldrig av. Åke skriver i sin bok några minnesord:  

En stor ung människa hade meningslöst lämnat oss för gott. En stor ung seglare kunde inte längre glädja sin omgivning med sitt glada humör och sin friska kampanda.
Stolles absoluta ordhållighet även i de obetydligaste överenskommelser, hans karaktärsframmanade sega uthållighet, hans aldrig svikande omtanke om anhöriga och vänner – alltid beredd att ge ett hjälpande handtag när så behövdes – gjorde att Anders Stohlander var en vän, vars like man sällan möter. Ej heller är det vanligt att man har turen att bilda besättning med en så idealisk seglare. ”Biten”, kunnig, stark och tålig – allt egenskaper av största värde för långsegling, havssegling och kappsegling. Stolle var en av de verkliga framtidsmännen inom svensk seglarsport.

Jag kunde se Stolle framför mig skifta försegel medan brottsjön spolade in över fördäck, jag kunde se honom i Goodwins trånga ruff med skramlande kastruller tillreda en middagsanskaffning medan den lilla båten våldsamt slängde och for i sjön, jag kunde se honom i fotogenlyktans sken lutad över sjökort och radiopejl vid styrbordsbänken, jag kunde se honom bryta arm med ett dussintals breda, barkade fiskare på kafé Skandinavien i Skagen, då han bröt ned den ene efter den andre med samma friska tag och därefter ledde allsång av gamla ”shanties” och bjöd hela församlingen på öl. Jag kunde höra honom sitta på berget på sin fadersärvda tomt på Mjölkö en vacker försommarkväll och berätta om förhoppningar och framtidsplaner. Hur den nya stugan skulle se ut, hur hans egen havskryssare skulle ligga på svaj nere i viken, hur hans omsorger om mor och yngre bror låg hans hjärta närmast.
Den unge men erfarne navigatören Stolle skulle inte längre skåda ut över Saxarfjärdens vänliga vassruggar eller Skageracks väldiga vågor. Lika obegripligt som han seglade bort, lika oförglömligt står hans minne.

Så avslutades ett kapitel.

Familjen Linus och Anna

När Linus föräldrar dör är hustrun Anna gravid med deras andra son Olof, som föds dagen innan julafton 1897. Familjen bor kvar i Falkagården ytterligare ett par år. I november 1899 föds deras tredje och sista barn, dottern Valborg, och ett knappt år senare flyttar familjen till Lidköping. Det blir alltså dryga fem år på samma plats, där alla barnen föds och familjen etableras. Men sedan inleds 1900-talet med ett fasligt flyttande.

Under de kommande 10 åren kommer den lilla familjen att bo på åtta olika adresser. De flyttar till Lidköping, Falköping, Lilla Edet, Göteborg, Lerdala (och även inom dessa städer och lite fram och tillbaka) innan de till slut hamnar på Grönegården i Timmersdala år 1910, på en plats som kallas Målaretomten. Där inregistrerar Linus sin målarfirma. Barnen har nu vuxit. Magnus är 15 år, Olof 13 år och Valborg 11 år.

Vad är Timmersdala för plats år 1910? Järnvägen mellan Skara och Timmersdala invigdes året innan för att stötta kalkindustrierna i området. Drömmen fanns att bygga den vidare mot Mariestad, men Timmersdala förblev ändhållplats för linjen, och kring denna växte det upp nya hus och en lokal knytpunkt för handel. Ett typiskt ”stationssamhälle” växte fram. Radioaktivitet var på modet dessa år, vilket ledde till  en boom av företagsamhet i Timmersdala. AB Kolm hade då precis grundats för att utvinna radium ur kolskiffer i Lilla Stolan (men bolaget gick i konkurs fem år senare). Mangårdsbyggnaden på Grönegården byggdes fem år tidigare, och finns välbevarad än idag. 1911 byggdes det något märkliga huset ”Villa Illinios” av en hemvändande amerikan (där en av våra släktingar sedermera bodde). Samhället hade helt enkelt en stark och positiv tillväxt under denna period. En småskola fanns också uppe vid kyrkan, och en folkskola hade funnits vid församlingshemmet sedan 1877. Så dit knatade sannolikt de tre ungdomarna Werner under dessa år.

Magnus Werner spelar trumpet, och när han är 16 år blir han antagen som musikvolontär vid Skaraborgs regemente. När han fyllt 18 år flyttar han till Skövde och bor där två år, där han är musikkorpral och sedermera musikfurir. Efter avslutad tjänst och kortare stopp hemma på Målartomten och i Almedala i Mariestad, flyttar Magnus år 1917 till Skeppsholms församling i Stockholm där han blir flottist. Sedermera flyttar han till västkusten, och 1922 gifter han sig med Märta Olsson från Tjuvkil, på fastlandet innanför Marstrand. Boende i Göteborg får de ett år senare sitt enda barn, Lars.

Under tiden som Magnus prövar sina vingar bor syskonen Olof och Valborg kvar i Timmersdala. I februari 1916 dör Annas mor Eva av lunginflammation, i Hangelösa. Valborg flyttar en kort tid till Skärv, men återkommer 1918 till Målaretomten. Året därefter flyttar Annas far, den då åttiårige pensionerade handlaren och änkemannen Anders Gustaf, från Hangelösa in till sin dotter och måg på Målaretomten i Timmersdala.

Olof ägnar sig med all sannolikhet under denna tid åt att arbeta i sin fars målerifirma. Firman ägnade sig åt måleriarbeten och försäljning av färg och tapeter. Men Olof hade större ambitioner än så. Han flyttade till Stockholm och började i början av 1920-talet på Tekniska Skolan (en föregångare till Konstfack), där han under ledning av den kände kyrkomålaren Filip Månsson utbildas till att bli dekorationsmålare. Där får han också vara med sin lärare i dennes projekt, såsom att måla taket i rådssalen i Stockholm Stadshus.

Tragiskt nog dör Linus i juni 1924, vid en ålder av 55 år. ”Åderförkalkning i hjärnan” konstateras. Fru Anna tar formellt över firman men Olof tvingas nu avbryta sina studier i Stockholm och hjälpa till. Enligt Boken om Timmersdala (2009) blev Olle Werner trots att han fick avbryta sin karriär ”en skicklig dekorationsmålare, som fick flera offentliga uppdrag som målning av Timmersdala kyrka och missionshuset”. Han tillverkade senare även flanellografer till skolor.

När Linus dör bor alltså Magnus med sin ettårige son i Göteborg, Valborg bor hemma, och även Olof har nu alltså flyttat tillbaka till Målaretomten, till mor Anna och morfar Gustaf. Samtidigt under Grönegården bor en byggmästare från Värmland vid namn Jakob Alfred Åberg. Han är nummer 10 i en syskonskara av 11 barn till bergsmannen Jacob Olsson Åberg och hans fru Emma Karolina Jernberg, från Gåsborn, vilket ligger mellan Filipstad och Ludvika.

Någon gång efter Linus’ död uppstår tycke mellan Jakob Alfred och Valborg. I oktober 1927 gifter de sig, och då är Valborg redan gravid med deras barn. Tyvärr händer det som inte får hända. I april 1928 dör både barnet och Valborg, på Mariestads lasarett.

Det tar tio år innan Jakob Alfred Åberg gifter om sig, 45 år gammal, med den då 24 åriga Rosa Maria Karlsson från Ekeby i Östergötland. De får tre barn Maj-Lis, Karl-Axel och Anna Kristina. Både Jakob Alfred och Rosa Maria slutar sina dagar i Mjölby (även om frun överlever sin make med 33 år).

Efter Valborgs död är nu alltså bara mor Anna, sonen Olof och den nästan nittioårige Anders Gustaf Stohlander kvar på Målaretomten i Timmersdala. Året efter sker fler förändringar. I mars 1929 gifter sig Olof med Karin Eriksson. Karin är född och uppvuxen i trakten, dotter till hemmansägare Gustaf Eriksson på Backgården och Maria Andersdotter. Både hennes mor Maria, morfar Anders och morfarsfar Sven hade alla fötts uppe i Berg, så det fanns en tydlig lokal förankring. Något större utvik av Karins släkt ryms dock inte i den här berättelsen. Den kommer senare.

Samma år som Olof och Karin gifter sig avlider så Olofs morfar Anders Gustaf, 89 år gammal, i panoftalmit, vilket är en inflammation av det inre av ögat.

Äktenskapslyckan fortskrider dock mellan Olof och Karin.  Året efter sin vigsel föds parets äldste son Bengt och året därpå i december 1931 föds Claes.

Det är väckelsetider i bygden. Slättmissionens pionjär Ida Andersson grundade kapell på olika platser i Skaraborg. År 1927 hade Tabor-kapellet i Berg invigts efter att Ida fått en vision om att kapellet skulle stå precis där. Genom stugmöten i Berg hos Karins morbror Gustaf Andersson, så omvände sig i tur och ordning Karins mor Maria, hennes far Gustaf, Karin själv och sedan även maken Olof.

Sju år efter Claes föddes lille Alf, den 4 juni 1938. Slättmissionen fick ju en inverkan även på den historien, då en av Idas evangelister, Inger Feltsten, i skiftet mellan 50- och 60-talet arbetade i Taborkapellet i Berg. I det kapellet hängde nämligen också Alf. Resten är en för mig högst relevant historia, men inte heller den är just detta inläggs historia.

Mor Anna kommer att bo hemma hos Olof och Karin hela sitt resterande liv, som ändar vid 88 års ålder, i december 1958. Då är alla Olofs och Karins tre barn utflugna.

Anna Werner

Några slutord

Om man summerar något kring ättlingarna till Linus och Anna, så kan man konstatera att de inte är så otaliga som antalet generationer skulle ha kunnat göra gällande (om alla hade producerat exempelvis som bergsmannen i Gåsborn). Låt oss sammanfatta vad som hänt tre generationer senare, alltså fram till min generation. Första generationen är förstås borta sedan länge. Magnus’ son Lars gick bort 2013, och lämnade efter sig två söner. Valborg dog som sagt i barnsäng. Av Olofs tre söner lever idag Alf, och via dessa tre söner nio barnbarn till Olof (varav jag är ett).

Så Anna och Linus fick totalt tre barn och fyra barnbarn. Vidgar vi blicken till Linus’ och Annas syskon, så ser vi en ännu mer sparsmakad produktion av avkomma. Av Linus sex syskon förblev fyra ogifta och barnlösa, de två andra fick tre respektive ett barn. Av Annas fem syskon överlevde tre av dem inte barndomen. En av de två överlevande bröderna fick inga barn. Den andre, Fritiof, fick som sagt två barn, en dotter och en son. Sonens två söner dog båda i förtid, utan familj, medan Johan Fritiofs dotter fick en son.

Man kan känna en existentiell tacksamhet till att Linus och Anna träffades. Kanske kan man också se sig som en smula utvald att fått vara bland de få släkttrådar som fått fortsätta. Oavsett känslor kan man i alla fall konstatera att Linus’ och Annas ättlingar är en relativt avgränsad skara människor.

2 thoughts on “Anna och Linus

  1. Hej !
    Spännande historia.
    Jag har också Stolander härstammar från 1820. Hon heter Christina och dör när hon får sitt andra barn.
    Christina är min mormor farmor.

  2. Tack!
    Menar du Christina Stolander som dog vid 21 års ålder år 1842 i Götene? Hon var i så fall min farfars morfars faster.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.